Författaren tar makten över fadern

Det är det första man slås av i denna bok. Språket, ett eget, tätt och repetitivt som sköljer över läsaren. Utan förskoning kanske. Jag läste romanen när den 2002 kom ut på engelska och den språkliga ekvilibristiken imponerade. Så även i den svenska versionen, fantastiskt följsamt och fint översatt av Niclas Nilsson. Jag tror jag läser engelska utan att göra det.

Historien är intressant även den, om än problematisk på flera plan. Berättarjaget är Elaine Cynthia Potter, vilket är Kincaids ursprungliga namn. Mr Potter är den far hon aldrig träffade, aldrig hade något samröre med. En man med många döttrar med olika kvinnor. Döttrar han aldrig brydde sig om. I det liknar han i sin tur sin egen far som ”faktiskt var far till tjugoen barn som hade olika mödrar, men Nathaniel kände bara till elva av dem”. Det är kort sagt en värld där pappor är frånvarande och världen består av mödrar. Där historien upprepar sig cykliskt.

Men kanske inte i evighet. Medan far och farfar är illitterata så är inte Kincaids moder det. Hon kan läsa och skriva, tala franska och engelska och ”ett språk som kombinerade båda”. Detta förs över till dottern som slutar som författare och professor vid Harvard.

Häri ligger det problematiska. Mr Potter framställs som obildad och med ytterst inskränkt världsbild – språket där vissa fraser helat tiden upprepas understryker detta. Även farfar skildras som en man utan egentliga tankar, de han har – och som inte kretsar kring de kvinnor han gör med barn – är konkreta, enkla. Fisk, fisketina, nät, båt, hav, sol, himmel. Mr Potter är också konkret i sina tankar som handlar om de perfekta pressvecken på byxorna och om den bil han älskar och inte om sina döttrars mödrar som han borde älska. En värld som invånarna också betraktar som statiskt, ofrånkomlig. Solen är alltid ”på sin vanliga plats”. Så är alla människor också. Det är en mästerlig skildring av personer med begränsad horisont.

Men att vara illitterat betyder inte att man inte kan tänka. Hela mänsklighetens jättelika arv av muntlig litteratur är bevis nog och även om muntliga kulturer tenderar att vara konkreta så brukar det konkreta kunna få överförd betydelse. Det känns som om Kincaid missat detta i behovet av att ge igen. Att sätta dit en far som aldrig brydde sig. Mycket riktigt säger hon på slutet att det är tack vare hennes förmåga till fiktion som han lever. Utan hennes skildring av honom hade han inte varit något. Eller någon.

Om det kan och bör man ha åsikter. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det blivit glimrande litteratur av det hela.