Filmrecension: Vemodigt drama på finska

"Den längsta dagen". Är inte det den där gamla stjärnspäckade svartvita krigsfilmen om invasionen av Normandie? Jovisst, men det är nu också ett svenskt, finskspråkigt, drama om några människoöden under årets längsta dag – den midsommarafton långt uppe i norr då solen aldrig går ner.

Skriven och regisserad av Jonas Selberg Augustsén ("Sophelikoptern") och med många relativt okända skådespelare i rollerna (Bianca Kronlöf syns i en större roll och Göran Forsmark har en liten biroll, en av de sista roller han gjorde), är "Den längsta dagen" ett långsamt och mestadels dystert drama om förhoppningar, längtan och besvikelser. Då och då med välkomna inslag av en förlösande svart humor. Det finns en effektiv och tilltalande stämning rakt igenom, som gör att jag med intresse ser filmen, även om det aldrig känns som att man kommer rollfigurerna riktigt nära.

En lastbilschaufför kör sin sista runda före pensioneringen. På väg hem till sin sängliggande hustru och sina barn säger han adjö till de många kvinnor han har haft förhållanden med. En kommunanställd kvinna blir hånad av sina kollegor för att den viltbro hon har initierat har blivit en flopp. En kvinna som är skogsaktivist blir trakasserad av skogshuggare. En alltmer frustrerad affärsföreståndare väntar på den rulltrappa han har beställt och försöker hindra kunder från att ramla ner i det hål där trappan ska byggas in. Ett gäng gamlingar sitter på en parkbänk, dricker öl och yttrar förnumstigheter. En ung flicka råkar ut för en olycka i skogen.

För ett antal år sedan kom en rad filmer där det berättades om ett antal människoöden som förr eller senare på något sätt mötte eller påverkade varandra – "Magnolia", "Hawaii Oslo", "Short cuts" (att lastbilschaufförens hund heter Atman, är det en liten hyllning till "Short cuts"-regissören Robert Altman?). Ett tag känns det som om "Den längsta dagen" är på väg dit, men det blir inte lika påtagligt som i de förut nämnda filmerna. Att de flesta av rollfigurerna möts på samma midsommarfest räknas inte.

Jag tycker om den här filmen och dess långsamma, stundtals hypnotiska berättande. Den är opretentiös och vemodig och samtidigt hoppfull och med en positiv människosyn.