Filmrecension: Minionerna fördummar igen

Sommarens mest störiga biopremiär är ursprungshistorien bakom superskurken Gru (Steve Carell) från "Dumma mej"-serien, som växer upp med stora drömmar om att bli världens mest diaboliska geni. Det är 70-tal, med stora mikrofonfrisyrer, lp-skivor och lökiga kung-fu-referenser. Gru gör först oskyldiga pojkstreck, som att använda ett ostpistol för att tränga sig före i kön till en glassbar, och detonerar en stinkbomb för att få en hel biograf för sig själv.

Han är ett superfan av skurkorganisationen "Grymlingarna", och blir mirakulöst kallad till intervju för att bli deras nya medlem. Tyvärr blir han utskrattad när de inser att han är ett barn. Tillsammans med minionerna kläcker Gru en spontan plan för att hämnas och i stället ta över som världens ondaste skurk.

"Minionerna" ja. Den just nu största animerade filmserien i världen. En psykolog hade förmodligen sagt att detta är en bidragande faktor till att så många unga människor är deprimerade i dag. Det känns åtminstone som om tunga receptbelagda läkemedel vore bättre biosnacks än popcorn för att uthärda det här bombardemanget av tomma visuella intryck.

De gula klumparna har som vanligt samma IQ-nivå som fiskmåsar, är klädda i hängselbyxor och pratar av oklar anledning en blandning av engelska, spanska, franska, filippinska och italienska. De måste vara en bidragande faktor till västvärldens förfall. Minionerna är inte roliga, gulliga eller någonsin nödvändiga för handlingen. De är liksom bara... där, och det är irriterande i princip hela speltiden.

Till skillnad från den ofta charmiga "Dumma mej"-serien är "Berättelsen om Gru" sparsmakad på lyckade skämt och det mesta av den tilltänkta publikens tålamod lär försvinna i en röra som saknar sammanhängande händelser. I stället staplar denna prequel mest olika trötta referenser till 70-talet och rider på en pågående retrotrend. Tyvärr utan ett korn av det årtiondets idérikedom.