Filmrecension: För tjusigt om Billie Holiday

Tidigare i år kom dokumentären "Billie" i vilken regissören James Erskine gör sitt bästa för att berätta både om både Billie Holiday och journalisten Linda Lipnack Kuehl, vars tidigare opublicerade intervjuer om Billies liv, drogberoende och barndomstrauman utgör stommen i den filmen.

Den här spelfilmen har en delvis annan vinkel och bygger på en del av boken "Chasing the scream: The first and last days of the war on drugs" av Johann Hari, som ägnas åt den frenesi med vilken FBI jagade Billie Holiday.

Harry Angslinger, som krigade mot knarket under 30 år i FBI:s tjänst, spelar en stor roll. På pappret var det Billie Holidays missbruk av heroin som gjorde att han var efter henne. Men den viktigare anledningen till att hon förföljdes var att hon envisades med att sjunga låten "Strange fruit".

Den dramatiska kurvan som leder fram till stunden då Andra Day (som gör sin första stora roll i den här filmen) tar ton och sjunger den ikoniska sången, som handlar om vita människors lynchningar av svarta människor i södern, den är mycket tjusigt konstruerad. Att framföra sången är en revolutionär handling som Billie Holiday så modigt utför och det är också tydligt vad det kostar henne. Över huvud taget är alla sångnummer i filmen i en helt egen klass, tack vare Andra Days karisma och röstlikhet med huvudpersonen.

I de stunderna kommer filmen till liv. I övrigt känns de många och långa montagen som stilistiskt fluff och en sidohistoria om en svart FBI-agent som blir kär i sångerskan han är satt att bevaka känns märklig och krystad – även om hans inre kamp inte i sig är ointressant. Det blir bara lite för mycket av allt.

I sitt hyllade övergreppsdrama "Precious" (2009), lyckades Lee Daniels bättre med konststycket att ta en fruktansvärt mörk historia och sprinkla lite, lite magiskt filmstoff över den, bara precis så att det skulle bli uthärdligt att titta på.

Den här gången tar filmens förhöjda och sega känsla udden av den smärta som det tvåhövdade dramat bygger på: rasismen och de barndomstrauman som trasade sönder Billie Holiday. Båda delarna hade tjänat på en stramare film.