Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur

Elis Burrau skjuter från höften

I Elis Monteverde Burraus nya roman ”De äter ur din hand, baby” framkallas både intressanta och tröttande språkbilder. Att läsa honom är som att gå en intensiv distanskurs i Blandad lek, allvar, narcissism och självförsvar, menar kulturjournalisten Thomas Kjellgren.
bokrecension • Publicerad 8 april 2020
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

De äter ur din hand, baby

ROMAN

Författare: Elis Monteverde Burrau

Förlag: Albert Bonniers

Elis Monteverde Burrau fortsätter att ”sticka knivar i offentliga rum”. Som författare besitter han en intressant, rastlös och ironisk, språkbegåvning. Att läsa honom är som att gå en intensiv distanskurs i ”Blandad lek, allvar, narcissism och självförsvar”. Efter debuten 2016 med ”Och vi fortsatte att göra någonting rörande” har han publicerat ytterligare ett par diktsamlingar och 2018 kom den första romanen ”Karismasamhället”.

I den nya romanen ”De äter ur din hand, baby” sitter huvudpersonen Cindy i självvald karantän och skriver Cindy Shermans dagböcker. Ett projekt som från början är dömt att misslyckas. Dagboken dateras också endast i inledningen och Burrau själv stryker kategoriskt över bokens undertitel: ”Cindy Shermans samlade dagböcker”.

”Hans berättelse blir som utströdda, kalejdoskopiskt mönstrade lackmuspapper”
Annons

Liksom konstnären Cindy Sherman stiger Burraus Cindy ut och in i olika identiteter, i de manipulerade karaktärerna och självporträtten. ”Jag hatar att leka med språket”, skriver hon. Men det gör verkligen inte Elis Monteverde Burrau. Här flödar allting in och hans berättelse blir som utströdda, kalejdoskopiskt mönstrade lackmuspapper som omväxlande skapar smärtsamt vackra eller fullständigt urvattnade och tröttande språkbilder.

Mycket i den här boken har inspirerats av annan litteratur. Elfriede Jelineks monologer är alldeles påtagligt närvarande. Själv kastas jag, under läsningen, hejdlöst mellan surrealisten Raymond Roussels språkmaskiner, olika slumpgeneratorer och till slut huvudstupa in i Lars Noréns ”Stupor”.

Det mesta här blir underbara ansatser, häftiga infall som författaren egentligen inte behöver ta ett vidare ansvar för när det bländande associationsflödet tar över och släpper iväg oss i helt nya och oberäkneliga riktningar. Det är också detta som är begränsningen i den här konceptuellt ironiska genren. Ett uppdrivet tempo befrämjar också bara en enda sak: glömska.

”Konsekvent saboterar (eller berikar) dessutom Burrau ofta sin roman med poesiavsnitt”

Mitt i romanens strömmande språkflöde finns också några statiska vilopunkter, några välbehövliga existentiella andhämtningar. Man anar att stora delar av boken har tillkommit under vistelser i Grekland. Vill man skulle man också kunna roa sig med att följa alla de tydliga eller förklädda litterära referenserna. Konsekvent saboterar (eller berikar) dessutom Burrau ofta sin roman med poesiavsnitt som heter ”Låt oss urvattna romanen med inklistrade dikter”.

Jag tror man gör klokast i att ta honom på orden: ”Kalla det här för Alienation X i era reviews eller sluta med kritiken och börja med sex. Börja med samlevnad”.

Kanske fortsätter jag ändå att läsa romanen (som man nästan kan stiga in i eller ut ur var som helst) som ett ”manifest för en ny solidaritet”. Eller kanske hellre som ”Andrea Pirlos samlade frisparksvarianter” (fotbollsspelaren är en återkommande referens). Men egentligen var ju hans variant bara en enda: ett hårt och distinkt skruvat skott, över muren och rakt upp i krysset. Det är inte det sämsta! Burrau skjuter lika väl från sin höft!

Thomas KjellgrenSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons