Elin Wägners tid är nu

Låt mig börja med något som de har gemensamt; nämligen den ambivalenta känslan inför huvudpersonen – varken Knutson eller Wirtén verkar uppfatta Wägner som en sympatisk person. Båda pekar på en kylighet och distans. Knutson refererar till Bang som höll av Wägner men menade att man aldrig kom riktigt nära. Wirtén beskriver hur folk i Berg, där Wägners sista hem Lilla Björka ligger, inte vågade yttra sig i hennes närhet av oro att hamna i nästa bok. Detta är uppfriskande. En icke-heroiserande bild av en person som betytt mycket – det är befriande.

De är också överens om just detta; att Wägner haft stor betydelse i Sverige. Knutson ger den bästa inblicken i den feministiska kampen, om Fogelstad-gruppen och de medborgarkurser som hölls där. Hon visar på Wägners outtröttliga arbete med tidskriften Tidevarvet, otaliga föreläsningsturer, de skönlitterära verken och mycket annat. Wirtén lyfter fram att Wägner öppnade Europa och den europeiska frågan för svenskarna (tillsammans med Gustaf Hellström) men att svenskarna inte var så värst intresserade.

Båda skildrar tiden på ett utmärkt sätt. Knutson beskriver levande Wägners liv från barndomens ferier i Småland, via tidningsarbete i Helsingborg till innersta cirkeln av ett stockholmskotteri som bestod av författare, politiker, yrkesarbetande och utbildade kvinnor och tidningsfolk. Det är ett myller av personer, händelser och strömmar men det hela ger en god inblick i en tid som format Sverige till vad det är idag. En grundkurs i Folkhemmets tillblivelse. Wirtén koncentrerar sig på mellankrigstiden, i synnerhet åren före Hitlers övertagande. Tyskarnas upplevelse av förnedring, fransmännens intrång och ockupation av Ruhr-området påverkade Wägner starkt och som läsare känner man sig indragen i en undergångsstämning, som blir desto förfärligare då vi ju sitter med facit i hand.

Antinazisten Wägner kom att älska två män som båda uttalade beundran för Hitler och nazismen. Den ene var Wägners före detta man, filosofen och litteraturkritikern John Landquist, som började sin bana som vänsterliberal men blev pro-nazist under de år han skrev för Aftonbladet. Knutson tar upp den möda Wägner lade ner för att motbevisa Landquist, hennes information om och tolkning av vad som pågick i Tredje riket visade sig vara mer korrekt än hans.

Den andre mannen i hennes liv blir en form av huvudperson i Wirténs bok. August Ritter von Eberlein, tysk nationalist, möter Wägner i Heidelberg 1921 och de inleder ett förhållande. Han arbetade mot den franska ockupationsmakten, och genom honom fick Wägner information hon inte skulle fått annars. Wirtén vill, kanske med rätta, peka på att hon här blev intellektuell och europé. Även von Eberlein försöker Wägner omvända.

Var är de två författarna inte överens? Jag skulle vilja säga att det är hur de värderar hennes framsynthet. Wirtén framhåller hennes tro på ett enat Europa som hennes främsta moderna tanke. Han tycker hon går bort sig mot slutet av sitt liv när hon ser mänsklighetens framtid i jordbruk och hemvändande till landsbygden. Knutson lyfter hennes betydelse för kvinnors rätt och fredsrörelsen men kan också se att tiden först nu hunnit fatt henne i jordbruksfrågan. Hon pläderade tidigt mot konstgödning och menade att sådant sög ut jorden. Ja, det vet vi nu. Hon tyckte också att industrialismen hade tydliga baksidor – inte någon populär tanke i ett Sverige som skulle moderniseras och byggas. Idag talar vi om att hushålla med resurser, att kunna laga mat från grunden och om glädjen att skapa med egna händer. Hade hon levat idag hade hon skrivit om permakultur, bokashi, biokol, äkta mat, retrotrend, återbruk och slöjdens återkomst. För det gjorde hon redan när hon levde, men i andra termer.

Så Elin Wägners tid är verkligen nu.