Efter tygdjuren – Harry Martinson som opera

Den senaste tiden har tonsättaren Reine Jönsson haft dubbla uruppföranden, först hans stort uppmärksammade ”Tygdjurssonaten”, därefter den nya trion ”A Walk in the Woods”.

I båda dessa verk är det tre musiker som möts på scen, men finns det andra likheter? Det är en av mina första frågor när vi hörs på telefon.

– Jodå, svarar Reine Jönsson. Båda av dessa stycken hade jag inte en aning om de överhuvudtaget skulle gå att genomföra.

För flera år sedan intervjuade jag Reine Jönsson i Simrishamn. Jag vill minnas att det var inför hans opera ”Strändernas svall”, utifrån Eyvind Johnssons roman. Isåfall borde det ha varit för 20 år sedan.

Hittar dock inte artikeln i vårt digitala arkiv, däremot hittar jag en intervju med honom i Kristianstad. Året var 1992 och hans gamla hemstad skulle lyfta fram hans musik under en kväll på konserthuset. Vad är du för tonsättare? undrade reportern. Det spelar ingen roll, svarade Reine Jönsson, det viktiga är vem jag är om 20-30 år.

Med tiden har också ett svar vuxit fram, och själv ser Reine Jönsson sitt skapande som en färd från de unga årens starka modernistiska influenser – där det nya var det centrala – till ett idag mer öppet och nyfiket tonspråk. Eller som han själv formulerar det.

– Jag gör det jag tycker om.

Just där befinner sig också hans två senaste musikverk. Utifrån en idé han tycker om provar han sig vidare, samlar ihop fragment och efterhand växer en helhet fram. Och båda dessa nya stycken visade sig faktiskt möjliga att genomföra, även om det inte alls var på ett traditionellt vis.

– När jag fick idén om att skriva musik för tygdjur började jag skratta. Det var ju en helt tokig idé, säger han och tillägger.

– När stycket sedan var klart och musikerna skulle börja repetera åkte jag till lokalen. När jag klev in mötte jag tre toppmusiker som spelade och diskuterade noterna. Precis som vanligt. Bara det att den här gången satt de med varsitt tygdjur i famnen. En helt fantastisk upplevelse.

Första satsen i denna sonat för tre mjukisdjur uruppfördes på Ifö Center i Bromölla i slutet av 2019. Slutsålt. Hela stycket var tänkt att få sin premiär under 2020, men det satte pandemin stopp för. Istället blev det en studioinspelning som häromveckan släpptes digitalt på Musik i Syds konsertkanal, Musik i Syd Channel.

Tygdjuren har sensorer i sig, där höger handled och vänster axel är centrala. Beroende på vad och hur musikerna rör vid sina gosiga djur skapas musiken. Sitter de stilla låter det inget alls.

– Även om man först kanske inte tror det är det här ett seriöst kammarmusikaliskt verk, säger Reine Jönsson.

Stycket har blivit omtalat, och Jönssons förhoppning är att få se fler framföranden. Just nu är det dock bara just de här tre musikerna som kan spela det. Tygdjursinstrumentkunskapen är än så länge inte så spridd.

I ”A Walk in the Woods”, Reine Jönssons andra aktuella stycke för en trio, är instrumenten betydligt mer vanliga – piano, cello och klarinett. Men ett vanligt musikstycke är det inte.

– Genom alla dessa år som tonsättare har jag ofta återkommit till frågan om vad musik är. Är allt som låter musik? Men hur är det då med John Cages tysta stycke ”4.33”, som inte låter något alls? Kanske går det en gräns där? funderar Reine Jönsson och fortsätter.

– Utifrån dessa tankar skrev jag ihop ett fragment, letade nya ackord och improviserade. Så satt jag där med en hög fragment och funderade hur jag kunde ta mig från den ena idén till den andra. Det var så det började växa fram olika vägar mellan alla dessa idéer.

Till slut hade han ett musikstycke bestående av 65 fragment, som på en rad olika sätt hörde ihop med varandra. Så istället för en rak och tydlig komposition, från 1 till 65, fanns här en mängd variationer.

– Det enda som är bestämt är var du börjar och slutar, där såväl inledningen som finalen är runt 10-15 sekunder långa. Sedan bestämmer musikerna, eller publiken, i vilken ordning partierna ska spelas. Det är som en karta, där du ser vart du kan gå när du väl kommer till ett ställe. Och så vidare.

Om alla 65 stycken spelas, hur långt blir verket då?

– Det finns ingen given väg från 1 till 65, det är bara en numrering för att skilja de olika delarna åt. När Sveriges Radio bestämde att de skulle framföra verket ville de ha runt 20 minuters musik. Så jag satte ihop tre olika versioner, som vi klippte ihop efter att de tre musikerna spelat in alla delar.

Inspelningen finns inte längre kvar på Sveriges Radio Play men på webbsidan Bluwall går det att hitta alla styckets delar. Och där kan vem som helst bestämma vilken väg på den musikaliska kartan som personen vill vandra. Det gör också att stycket vid nästa konsert kommer att ges en ny, unik form. Liksom nästa gång. Samma musik, ändå inte.

När Reine Jönsson blev intervjuad i P2 inför uruppförandet refererade han den här musikaliska upplevelsen till den välkända barnboken ”Det susar i säven”.

– Grävlingen i den berättelsen vandrar exakt samma väg varje dag, och det gör han för att han är intresserad av förändring. Går han inte samma väg upptäcker han nämligen inte förändringarna.

Det här sättet att bygga ihop ett musikverk har Reine Jönsson redan planer att jobba vidare på. Och nu i form av en opera utifrån Harry Martinsons pjäs ”Tre knivar från Wei” (1964).

– Jag och Patrik Sörling är redan igång med det här arbetet. Jag tar fram musiken, han librettot och kommer även att hålla i koreografin och regin. Idén är att göra operan i två varianter, en liten och en större. Och där jag tänker mig att den lilla versionen ska gå att uppleva inne i det allra minsta biblioteket i Bromölla, på stationen.

Tanken är ett stycke för fyra musiker, fyra sångare och två dansare. För att rymma allt detta i bokskåpet på Bromölla station är planen att placera en skärm därinne och sända en filmad version av operan. Den stora versionen kommer möjligen att sättas upp på Ifö center i samma stad. Än är dock inget klart.

Fler idéer? Jodå, svarar Jönsson men biter sedan ihop. Först vill han försöka ro Harry Martinson-operan i land och förhoppningen är att fixa detta inom ett och ett halvt år.

Att han funderar på att låta detta verk uppföras i Bromölla är inte konstigt, det här är numera åter hans hemkommun. Efter cirka 30 år i Simrishamn flyttade han till Näsum där han 1960 föddes. Nu bor han i det faluröda hus där hans morföräldrar tidigare bodde.

– Mina tre döttrar hade alla flyttat från Simrishamn, jag var mycket i Stockholm och så hade jag det här huset i Näsum. Det var som om jag hade tre bostäder jag inte bodde i. Så för två år sedan packade jag ihop allt och flyttade upp till Näsum för att fundera över vad jag skulle ta vägen framöver. Och så kom corona...

Han är alltså kvar i huset, trivs bra men börjar också sakna det musikliv han för några år sedan tyckte skulle vara skönt att ha lång distans till. Näsum lär förbli hans framtida bas, men han är inte heller främmande för att prova något nytt.

– Jag kanske ska åka tillbaka till de där knäppskallarna till kollegor. Vi har trots allt samma intresse och kunskaper, och förstår varandra på ett särskilt sätt.

Dina planerade konserter för de här två nya verken fick ändras på grund av corona. Hur mer har du påverkats av pandemin och restriktionerna?

– För min del har det inte varit någon större katastrof. Istället skapades en lucka som gav mig tid att skriva klart de här verken. Och jag har knappt någon ekonomi, så inte heller den har förändrats.