Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur

Debutanten William Älgebrink skildrar skickligt ondskan i vardagen

I ”Huset vid Pärlälvens slut” är en komplex gärningsman i fokus. Recensenten Inger Melin blir uppslukad av ett oskuldsfullt men dödligt kaos, skickligt skildrat av debutanten William Älgebrink.
Recension • Publicerad 26 oktober 2024
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
William Älgebrink är uppväxt i Ulricehamn, bor i Jokkmokk och arbetar med kommunikation och film.
William Älgebrink är uppväxt i Ulricehamn, bor i Jokkmokk och arbetar med kommunikation och film.Foto: Carl-Johan Utsi
Spänningsroman

Huset vid Pärlälvens slut

Författare: William Älgebrink

Förlag: Romanus & Selling

Jag ogillar vanligtvis starkt att titta in i en mördares huvud via en författare. Ofta förblir mördare en otydlig gestalt i deckare och spänningsromaner, just för att det okända skrämmer mest. Samtidigt gör superpopulära ”true crime”-poddar och dokumentärer nästan mördare till idoler, sägs det i slutet av ”Huset vid Pärlälvens slut”: ”Man vill lyfta upp dem till något bortom vår värld”.

Men huvudpersonen och gärningsmannen i den här romanen, Dylan Häggström (senare kallad Jokkmokks-vampyren), är en enda stor förvirring. Han kör skolbussen och lever i ett kaos av jobbiga uppgifter, mobbande barn, och dessutom oro över sin egen hälsa. Hjärtat har absolut stannat och när läkaren som vanligt inte kan hitta något fel, inser Dylan att han måste ha blod. Samtidigt råkar han få kontakt med ett av skolbarnen, Pojken. Och gissa vad: Dylans första offer har ett sovande barn kvar i bilen. Pojken.

”Kombinationen av mardröm och vardagsdetaljer, ömklighet och mord, är ändå lätt att läsa, tack vare den stillsamma empatin.”
Annons

Barn i fara? Här är man som läsare fast. Det blir en absurd afton i snö, mörker och vardaglighet. En åktur genom en dimma av Dylans inre röster och tillbakablickar på en familj som inte ens är i närheten av normal. Dylan och Pojken har dock ett ganska vänligt förhållande. Pojken tänker på sina godisbjörnar av gelé. Dylan oroar sig för sina lagrade harhjärtan som en skabbräv förstört, men gör Oboy åt Pojken. Dylans döda mor tar över berättandet ibland och tipsar om att han behöver äta något mer stärkande ...

Det är en skicklig skildring. Både av Dylans ångest och vånda och av Pojkens barnsliga lugn – det är nästan lika viktigt för honom att värma godisbjörnarna i handen som att räkna ut en flyktplan. Kombinationen av mardröm och vardagsdetaljer, ömklighet och mord, är ändå lätt att läsa, tack vare den stillsamma empatin.

William Älgebrink är tidigare prisbelönad för en novell, men detta är hans romandebut. Jag sätter ett par gelébjörnar på att det blir fler böcker.

”Huset vid Pärlälvens slut” av William Älgebrink
”Huset vid Pärlälvens slut” av William Älgebrink
Inger MelinSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons