Camus krisande advokat på en sylta i Amsterdam fascinerar
Vid tiden för Albert Camus förtidiga död 1960, blott 47 år gammal, var hans författarskap sannolikt inte på långt när avslutat och hans bortgång en stor förlust för det intellektuella klimatet i efterkrigstidens Europa. Hans förmåga att hitta passande litterära former till sitt avancerade filosofiska tankegods var enastående, och även i rollen som autonom och odogmatisk sanningssökare får man nog betrakta honom som vida överlägsen sin betydligt mer doktrinäre vän, och sedermera fiende, Jean-Paul Sartre.
Fallet
Författare: Albert Camus
Översättning: Jan Stolpe
Förlag: Albert Bonniers
Camus sista fullbordade prosaverk, den filosofiska romanen ”Fallet” (1957), har nu kommit ut i Jan Stolpes nyöversättning, och består av en mans monologer inför en i texten blott anad åhörare på en sylta i Amsterdam.
Dit har berättaren, Jean-Baptiste Clamence, tagit sin tillflykt efter att ha lämnat sitt privilegierade liv som respekterad och hängiven advokat i Paris, till följd av en personlig kris och en utmanad självbild. Hans långa reflekterande svador på krogen pendlar mellan bikt, självförsvar och anklagelse, och utgör sammantaget en lika besk som avgrundsdjup uppgörelse med människolivet som sådant, med det korta steget från moral till fördärv.
Denna senkomna själsfrände till Dostojevskijs källarhålsmänniska beskriver ett slags sekulär variant av det bibliska syndafallet, om man så vill, men där han snarare ”tycks använda självanklagelsen för att skydda sig själv från omvärldens kritik”, som Lydia Sandgren klarsynt formulerar det i sitt förord.
