Butter betraktelse över samtiden

Axel Lindén som författaren heter hade lyckats skriva en på en gång charmig men också sammansatt berättelse om hur eländiga får är, hur ofta de rymmer och hur oerhört tröttsamt det är att laga staket. I synnerhet om man har en akademisk bakgrund och gröna vågen-längtan.

Trots dess snäva perspektiv på fårhagen så blev boken angelägen för många fler än aspirerande självhushållare. Det var inte någon agiterande bok om senkapitalistisk vånda, och inte heller någon peppande essä om varför vi alla borde leva mer i samklang med naturen. För även om ”Fårdagboken” uppriktigt, nästan naivt drev frågan – vad sysslar jag med (vad sysslar vi med)? så grundades det ur ett pragmatiskt praktiskt förhållningssätt.

Varför inleder jag denna recension av ”Tillstånd, varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” till att beskriva ”Fårdagboken” en gång till?

Jo, det är för att ge legitimitet åt att jag oroat mig för att ”Fårdagboken” var en one hit wonder. Jag har varit bekymrad över att mina förväntningar på Axel Lindéns författarskap skulle vara antingen för höga, eller för låga. På sätt och vis var ju debuten en slags fullkomlig enhet, vart tar man vägen efter det?

Svaret på den frågan är till skogs. För det är inte bara får på gården som Lindén tagit över efter sina föräldrar, utan där finns också ett stycke skog. Skog som far- och farfar lönsamt drivit utifrån hur skogsbolagen vill ha det. Utrustad med röj- och motorsåg tar Lindén sig an kampen mot storbolaget, för det måste finnas ett annat sätt att bruka skogen än det skogsbolaget förordar. Och visst finns det, men det har sitt pris i löje och olönsamhet. Samtidigt utspelar sig ett annat drama i familjen. Pojken som familjehemsplacerats hos dem, och som de kommit att betrakta som ett av sina barn får beskedet att han ska utvisas. Det är alltså en kamp av bibliska mått. David mot Goliat. Värden som ekologi och humanism ställs emot ekonomi och ett konformt rättssystem. Det kan också läsas som en kamp för sina egna principer. Eller varför inte, det tröttsamma i att ha ideal överhuvudtaget? Vad ska man ha dem till, när verkligheten ändå ter sig först och främst orimlig.

Upplägget i ”Tillstånd” är densamma som i ”Fårdagboken”, kortare reflektioner samsas med längre gestaltningar. Precis som i debuten så är språket självsäkert enkelt och rättframt, där funderingarna ofta mynnar ut i en underfundig slutsats, eller bild.

Jag säger inte att Lindéns butterhet är rolig, men den är sympatisk, också när det är som allra mest förtvivlat. Då finns det i alla fall något att göra, fälla en gran, klyva ved. Sätta mat på bordet. Försöka att göra det rätta.