Anna-Karin Palm sätter Selma Lagerlöf fri från sagan
Jag vill sätta världen i rörelse: En biografi över Selma Lagerlöf
biografi
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Albert Bonniers
Efter att ha läst Sven Delblancs artikel i ”Den svenska litteraturen” som gavs ut i slutet på 1980-talet måste jag ge Anna-Karin Palm rätt i att tonen om Selma Lagerlöf är ”mästrande”. Det finns närmast ett drag av elakhet över Delblancs ord, som jag – nu när jag läst Palms utmärkta biografi – tyvärr kan konstatera hört till traditionen av hur Lagerlöf bemötts av kollegor och kritiker.
»Selma Lagerlöf är ett unikum i vår litteratur. Hon har inte förnyat vårt språk, ej vår människokunskap, ej heller har hon lyckats använda dikten som instrument för idédebatt. Hon är en atavism, en lysande relik från berättarkonstens äldre tider. Att göra henne medveten och modern är att förneka hennes originalitet.«
Varför ens säga en sådan sak som att påstå att Lagerlöf inte förnyat vårt språk? Jag kan inte låta bli att uppfatta det som frapperande aggressivt. Men det är inte bara Delblanc som uppvisar den här uppenbara tendensen till nedvärderande av sagoförtäljaren – eller sagotanten – Lagerlöf. Det börjar tidigt. Även hennes gynnare Sophie Adlersparre hade ett olyckligt inflytande på hur Nobelpristagarens författarskap skulle uppfattas genom att skriva förminskande om henne: Lagerlöfs ”vågsamhet är icke hänsynslöshetens eller övermodets art; den har snarare något av den barnsliga okunniga naivitetens.” Trots att kritiker jämfört adepten Lagerlöf med storheter som Almqvist, Rydberg, Poe och Hoffmann var Adlersparre noga med att hävda att författarinnan inte alls var lika beläst som dem.
”Ja, man behöver inte direkt vara kvinnosakskvinna för att bli förskräckt över denna särbehandling.”
I och för sig var det framför allt manliga kritiker som visade sig oförmögna att tillskriva Lagerlöf konstnärlig medvetenhet och intellektuell förmåga. Man ville placera henne ”i den passiviserande bilden av sagoförtäljerska och sierska” som i omedveten inspiration återberättade gamla historier, som underförstått kommit till ”mediet” utan någon större ansträngning, naturligt – och ofarligt.
Ja, man behöver inte direkt vara kvinnosakskvinna för att bli förskräckt över denna särbehandling. Man får helt enkelt konstatera att bilden av Lagerlöf drogs med den här problematiken i många år. Mycket kan nog bero på att det muntliga sagoberättandet haft låg litterär status traditionellt. Även om Bruno Bettelheims uppmärksammade psykoanalytiska studier av folksagan möjligen ökade respekten för sagor på 1970-talet. Kopplingen till djuppsykologin intellektualiserade så att säga sagan och myten.
Samtidigt torde Lagerlöf ha varit så pass smart att hon förstod att bilden av sig själv som hela Sveriges sagotant knappast var negativ i lukrativ bemärkelse. På äldre dagar skrev hon tre memoarböcker där hon betonade Mårbackas och bygdens enorma betydelse för henne och förstärkte på så vis självmant mytologin om sig själv – som sagoberätterskan från de värmländska skogarna – som andra redan etablerat. ”Sagorna” kunde då tolkas som ett i det närmaste traderat stoff. Trots att det naturligtvis handlade om högst litterärt medvetna produkter av en både modern och bildad skriftställare.