Alex Bergdahl: Alex Bergdahl: Nu kommer hösten och jakten på kickar återkommer
Efter sommardvalan börjar jakten igen, jakten på kickar. Den jakten som gick på lågvarv under sommaren eftersom inget nytt spännande någonsin händer när det är sol ute och glass i mun.
När jag faktiskt gick i skolan var denna jakt på sitt sätt lättare eftersom jag ännu inte blivit cynisk, blasé eller helt enkelt vant mig vid vissa saker. En ny skiva med favoritbandet? BÄSTA SKIVAN! En ny tv-serie, oavsett ämne, skådespelare eller ens kanal? KANONBRA! En ny hyrfilm? GRYM!
Livet ter sig inte riktigt så enkelt idag, åtminstone inte vad det gäller just jakten på den där känslan att jag just nu upplever något fenomenalt. Att gå på konsert numera drar jag mig nästan för ibland. Det är meckigt med resor och man kommer hem sent och får ont i ryggen och så vidare. Att lyssna på en ny skiva när jag åker pendeltåg händer nästan aldrig. Dels för att de flesta band jag gillar är en miljon år gamla idag och inte har släppt en bra skiva sedan inlandsisen släppte taget om landet, dels för att inga resor går fortare av att jag behöver engagera mig i något.
Bättre då att slapphänt köra igång ytterligare en tripp ner i nostalgins träsk och låta resan bara hända medan jag spenderar en timme med en skiva från 1985. Men detta ger naturligtvis inga kickar, jag kan ju all musiken och dessutom alla de bra 80-talsfilmerna helt utantill.
Nej, jag får leta på annat håll. Jag har en podcast om bandet Kiss vilken når många och verkar beröra flera av dem djupt. Jag får väldigt fina mail och kommentarer som gör mig oerhört glad och röd om kinderna. Varje meddelande är absolut en kick, och jag blir fortfarande lika glatt förvånad varje gång någon skriver. Men den finaste kicken får jag av mitt jobb. Jag stöter på biblioteket på massor av människor som har problem att navigera i det alltmer digitala samhället, och att slipa ner den digitala tröskeln är det jag brinner mest för. Och varje gång jag lyckats med att hjälpa någon, med att få någons vardag att bli lite enklare, då får jag den största kicken jag någonsin fått.
Att se i en annan människas ögon att det som den varit orolig för plötsligt inte längre är samma hinder är obetalbart. Plötsligt märker jag också att jakten på kicken har blivit sekundär. Glädjen över att åstadkomma något viktigt är större. Jag inbillar mig att det någonstans i det finns något slags korn av vuxenhet. Att det inte längre bara handlar om mig och mina kickar, utan om ett större sammanhang. Det må så vara.
Ordet vuxen behöver ju inte alltid vara ett skällsord.
