Kultur o Nöje

Elin Thornberg: Halvera åbäket och tänk om

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Banta ner det till tre lördagar. Två semifinaler. En final. Ta bort hjärtröstningen också. Så slipper vi misstagsprogram som årets Melodifestivals final.

Ja, jag vet. Jag är en av alla andra självutnämnda Melodifestivalsexperter som bara gnäller. Som skriker om kvalitet och att folk har fattat tvärfel varenda helg. Samtidigt skrattar folk i fikarummet - för det är ju ingen som tycker att Melodifestivalen är kvalitetsmusik.

Inte ens jag.

Jag är bitter i år. Bittrare än jag någonsin varit. Gnälligare än jag vågat tro att jag kunde bli, åtminstone när det gäller Melodifestivalen. För det är bara en kul grej. En jäkligt påkostad, häftig och professionell tv-händelse, men knappast en tävling i musik av kvalitet. Det har det egentligen aldrig varit. Redan 1956, när den allra första Eurovision song contest hölls storstilat på Teatro Kursaal i Lugano, Schweiz, med bara sju tävlande länder - var grundtanken något helt annat än bara en simpel musiktävling. Tävlingen startade kort efter andra världskriget. Europa var splittrat politiskt, och musiktävlingen sågs som en möjlighet att öka gemenskapen i Europa. Det gick vägen - sju länder blev tio, tio blev tretton och i dag har EBU (european broadcasting union) totalt 51 medlemsländer som alla får delta i tävlingen om de vill. Den hittills största eurovisionsfinalen har dock endast innehållit 43 länder.

    Sverige är ett stolt Eurovisionland. Faktiskt ett av de länder som de andra länderna räknar med varje år. Sverige brukar faktiskt toppa oddslistorna redan innan någon har hört en enda låt. Så även i år. Ja, det vill säga innan Loreen och ”Statements” åkte ur i andra chansen. Då blev oddssiffrorna högre, och nu toppar Italiens Franscesco Gabbani och hans underbart galna ”Occidentali's karma” i stället. Det är jag dock helt okej med, för låten är en underbart ironisk betraktelse över västerlandets fascination över andlighet och andra kulturer. Showen innehåller också en dansare i gorilladräkt. (Se nedan)

    När Loreen åkte ur tävlingen förra veckan ändrade hon också förutsättningarna för kvällens final. Hela finalen beskrivs numera som en ytterst jämn tävling, möjligen i stil med 2013, då Robin Stjernberg vann tävlingen och blev historisk som den första att vinna via omvägen Andra chansen. Det jämna startfältet - som bäst kan beskrivas som ett glas mellanmjölk med små kryddkorn här och där - gör också att den internationella juryns insats blir allt viktigare. 2013 såg de faktiskt till att Robin Stjernberg vann. I år kan bli exakt ett sådant år.

    Spelar det roll då? Nej, inte nämnvärt. Förutom för oss som ser Melodifestivalen och Eurovision song contest som en slags musikens EM. Jag bryr mig i alla fall lite om Sverige vinner fotbolls-vm - för det handlar om prestige. Om laganda. Vi är ett lag - oavsett om jag personligen inte ens är i närheten av den där fotbollsplanen, eller för den delen scenen i Eurovision.

    Så nu, när Melodifestivalen totalt verkar ha tappat greppet och blivit en slags fest i tittarsiffror och glädjespridning snarare än en vilja att vinna och knäppa hela Europa på näsan, är det dags att göra om. Det var fina 15 år med sjutton deltävlingar i halva landet och en storstilad final. Tack för det. Men den tiden är över nu. Mitt förslag - halvera åbäket. Få upp intresset för vad mänskligheten faktiskt älskar att göra - tävla. Ta bort hjärtröstningen när ni ändå är i gång. Gör Melodifestivalen bra igen.