Kultur o Nöje

Elin Thornberg: Det tråkigaste med att bo utanför Stockholm är nöjesutbudet

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:Bengt Pettersson

Tommy Körberg, ja. Per Gessle, ja. Plura, självklart. Lena Philipsson, visst. Och alla kör sina gamla slagdängor som de sjungit på i åtminstone 20 år.

Det är klart att det inte är så enkelt som att bara boka upp något annorlunda - något som inte har spelats på varenda scen från Årosjokk till Emmaboda sedan 80-talet. För både stora och små arrangörer handlar det nämligen om överlevnad. Det blev jag varse för en tid sedan då jag tog upp frågan på en pressträff. För det är klart att alla vill vara innovativa, coola och uppfinna den nya wrapsemlan. Men risken är stor att misslyckas. Att boka in en bra men dyr och ny artist kan vara dödsstöten för en arrangör om publiken sviker. Att testa att slå upp en ny och okänd föreställning som aldrig har spelats förr riskerar mer än det ger.

Och vallfärdar, det gör Blekingepubliken nästan bara om en riktigt välkänd artist spelar, eller om något med hög igenkänning plockas upp på scenerna. Typ valfri Astrid Lindgren-föreställning eller en godtycklig kavalkad av välkända gamla hits från 80-talet. Som Orups ”Viva la diva” förra hösten. Eller Lena PH:s föreställning kommande oktober som enligt utsago innehåller Philipssons största hits.

Trenden syns överallt i nöjesvärlden - det är det gamla och välkända som gäller. Det är därför vi på bioduken får se alla dessa eviga remakes på redan beprövade koncept som ”Skönheten & Odjuret” och ”King Kong”. När inte ens de stora produktionsbolagen vågar hitta på något nytt, hur i hela friden ska det då gå för våra lokala arrangörer?

    Det funkar så klart också väldigt bra med lite hype också. När det gäller långköraren Diggiloo jublade troligen arrangörerna av lycka när redan bokade Robin Bengtsson gick och vann Melodifestivalen. Plötsligt ville alla ha en bit av artisten som redan var uppbokad hela sommaren. Dessutom hade man även lyckats skriva upp vinsttippade Wiktoria på artistlistan.

    Har man inte lyckats boka något sådant blir det gastkramande spänning in i det sista för arrangörerna. Publiken är nämligen fruktansvärt dålig på att boka upp sig med lång framförhållning. De flesta bestämmer sig samma dag. Det händer dock inte alltid - jag hade mer än en ledsen kompis som missade Takidas spelning i Östersjöhallen tidigare i år av just den anledningen.

    Alla dessa säkra kort gör mig lite ledsen. Vill man höra ny musik eller se en ny föreställning signerad de mer okända och möjligen lite mer intressanta musikerna och dramatikerna, så får man helt enkelt åka till storstäderna. Regionteaterns föreställningar sticker ofta ut, även om deras föreställningar tyvärr oftast inte är så välbesökta som jag ofta tycker att de är värda.

    Jag hoppas på en större bredd över hela landet. Alla nya föreställningar och artister måste inte börja i Stockholm. Det är rent av nödvändigt att det inte är så.

    Men det behövs en attitydförändring också. Och det är det svåraste.