Kultur o Nöje

Elin Thornberg: ”Därför är Robin Bengtsson ett bra val för ESC”

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:Bengt Pettersson

Svenskarna ville se Nano eller Wiktoria som vinnare. Robin Bengtsson var bara tredje favorit. Men för den internationella juryn var valet självklart - klart vi ska skicka rullbandsfunken till Eurovision!…Och de har faktiskt inte helt fel.

Men först en diskussion kring hur det blev så här - det kan vi skylla på hjärtröstningen. Den har förändrat röstningssystemet i grunden. Förr om åren, när det var telefon eller sms som gällde och ett par kronor i kostnad, röstade folk i regel en eller två gånger på sitt favoritbidrag. Sällan mer. I dag sprider man ut sina röster. Fem poäng på favoriten, fyra på andrafavoriten och så vidare. Någon kanske bara får en röst för att det var ett roligt nummer. Sen tar SVT alla dessa röster, och delar ut rösterna procentuellt - vilket i slutändan alltså innebär små skillnader i poäng mellan bidragen, medan den internationella juryn delar ut sina poäng på det traditionella sättet. Ibland spelar det ingen roll alls, som när det finns en klar favorit. Men 2013 däremot körde den internationella juryn totalt över svenska folket och tog fram folkets trea som vinnare - det vill säga Robin Stjernberg.

Det blev en favorit i repris i år.

Men låt oss inte gråta över det här, eller fälla gnälliga kommentarer om att Dressman ska öppna i Ukraina. Bengtssons chanser att vinna är måhända inte jättestora, även om oddsen blev aningen bättre än tidigare så fort han hade tilldelats vinsten. För låten låter faktiskt inte som så mycket annat hittills i Eurovision song contest. För visst finns det en trend bland årets tävlande i ESC, och det är ballader. Det känns som att den kvoten är ganska överfull redan, faktiskt.

    Nog för att Nanos ”Hold on” var bästa låten i lördagskvällen startfält, men risken hade varit att den drunknat i det stora balladträsket.

    Det som däremot talar emot Robin Bengtsson i Eurovision song contest är låtens menlöshet. Den handlar faktiskt inte om så mycket alls. ”I can't go on” går igenom ett slags händelseförlopp som i princip innebär ”pojke möter flicka, pojke blir blixtkär i flicka, pojke får svårt att gå vidare i livet utan flickan”. Det är en ganska regelrätt popfunk utan några direkta överraskningar.

    Jag vet inte hur det står sig mot ironisk italiensk pop om västerlandets fascination för orientaliska kulturer och andlighet i en stressad värld där alla är fastkedjade vid sina mobiler.

    Den är inte heller lika hypnotiserande bra som Belgiens mörka elektroniska ljudbild i låten ”City lights”, som framförs av ”The voice”-deltagaren Blanche. Låten har redan fått rejält med uppmärksamhet, och ligger nu i toppen på oddslistorna. Beroende på hur man framför låten på plats i Ukraina kan detta bli riktigt farligt.

    De senaste åren har djup och ett ”statement” spelat en viktig roll för Eurovisionvinst. En ESC-vinst 2017 känns därmed långsökt. Men vi behöver i alla fall inte skämmas i år heller.