Vrede är Moffatts motor

Tracey Moffatt är en av Australiens mest kända bildkonstnärer. Hennes drivkraft är ilska.

- Om jag inte hade konsten skulle jag dra omkring på gatorna och krossa skyltfönster, säger Tracey Moffatt som ställer ut i Göteborg.

En koboltblå fondvägg med stora färgfotografier är det första som möter besökaren på Hasselblad Centers utställning med Tracey Moffatt. På en av bilderna syns ett flygplan mot en röd bakgrund, på en annan modellsnygga piloter och karbinpersonal. Bilderna ingår i serien Adventures, som premiärvisas i Göteborg. Utställningen börjar den 12 juni och håller på fram till den 5 september.

- Vad är det som utspelas i den här bildserien. Berätta för mig någon. Vad ser du? säger Tracey Moffatt där hon står framför en av bildserierna.

Hon tycker inte om att prata om sin egen konst och ogillar att lämna ut för många nycklar till vad hennes verk vill skildra.

- När jag är färdig med ett konstverk vill jag aldrig mer se det igen. Jag blir generad av det. Min konst blir bara mer och mer barnslig, säger Tracey Moffatt.

I stället försöker hon få igång en konversation med sin publik. Det tycker hon är roligare, och hon ger sig inte förrän hon får svar. - Jag vill att bilderna ska ha en känsla av seriestrippar och popkonst. Som dåliga tv-serier från 70-talet.

Hon föddes 1960 i Brisbane, Australien och växte upp som äldsta barnet i en familj som hon beskriver som traditionell och förtryckande.

- Jag rekommenderar alla att förtrycka sina barn om de vill att barnen ska bli intressanta konstnärer, säger Tracey Moffatt.

En av hennes första, riktigt uppmärksammade fotoserier heter Scarred for life. Serien finns med på utställningen på Hasselblad Center. Bilderna visar barn i situationer som först ser ofarliga ut. Men till varje bild har Tracey Moffatt skrivit en text som berättar en mörkare historia, ofta om en förälder som säger något nedsättande om sitt barn.

Hon har i flera av sina filmer, bilder och videor bearbetat sin egen barndom. Den familj hon växte upp i är inte hennes biologiska.

- Jag blev bortadopterad. Min mamma var aborigin, vem min pappa var är lite oklart. Låt oss säga att han aldrig dök upp, säger Tracey Moffatt.

Hon flyttade hemifrån som 17-åring, jobbade ihop pengar och gav sig iväg till Europa. Bland annat var hon i Stockholm.

- Jag minns att jag bodde på ett vandrarhem som hette Af Chapman. Och jag vet att jag kände mig lite utsatt på grund av min hudfärg. Jag fick dåliga vibbar. Har ni haft mycket problem med rasism?

Efter luffen i Europa återvände hon till Australien och en konstskola i Sydney. Genombrottet kom i början av 1990-talet. Bland annat visades hennes film Night cries, om en aboriginsk kvinna som vårdar sin döende styvmor, på filmfestivalen i Cannes. Till Göteborg har Tracey Moffatt tagit med en annan film, Love, som visas för första gången i Europa. Den är ett ihopklipp av en rad Hollywood-filmers skildringar av kärlek. Det börjar lyckligt med kyssar, sedan kommer problemen, det blir slagsmål och till slut kommer pistolerna fram. Mörkt? Visst, men Tracey Moffatt tror ändå på kärleken.

- Det är ju på grund av kärlek som vi människor blir så arga.

Ilskan är något som har följt Tracey Moffatt genom hennes konstnärskap. I dag bor hon i New York och anses vara en av sin generations mest intressanta konstnärer. För ett tag sedan visades en stor retrospektiv utställning med hennes konst i Sydney.

- Lite grann ser jag det som en upprättelse. Förr blev jag inte så väl behandlad. Nu vill alla vara min vän. Jag tänker på talesättet: Don?t get mad. Get even, säger Tracey Moffatt. (PM)

Anna Werner