Våra gränslöst älskade prinsessor

-För mig har det inte varit en explosion, utan snarare något som har fått ta tid, säger Susanne Demåne. Vi sitter i egendomliga trästolar i gamla Edestads skola, ett hus hon köpte efter skilsmässan. Mot allt sunt förnuft.

Huset var ödsligt med sina tomma skolsalar, övergivet och kallt. Tomten var stor. Susanne hade lämnat ett ordnat liv med man och barn i ett bekvämt radhus i Ronneby och ateljé i garaget. Hon nära nog "förlorade" sina barn åtta och nio år. För hur skulle de kunna bo här, i kylan?

Det var då "damerna kom i härskara till henne i drömmen", de som nu blivit prinsessor.

-Jag var tvungen att göra detta. Barnen har kommit tillbaka till mig. Men jag kallades knöl, egoist, och kände en massa skuld. När jag sedan fick giftstruma ovanpå alltsammans förändrades hela min syn på livet. Vad hade jag att förlora?

Den första prinsessan

Susanne Demåne har kokat kaffe och värmt hembakade bullar. Rummet är stort, mycket ljus. Runt kakelugnen finns två stolar och ett bord med böcker emellan. Ett skrivbord med dator, några hyllor.

Annars inte mycket möbler. I rummets ena hörn höjer sig en vit träskulptur som en blid väktare. Susanne Demånes allra första prinsessa. På denna har hon huggit ut ett ansikte i motsats till senare prinsessor. Men någon färg har denna bleka dam inte fått. Hon ser skör ut, som om hon var gjord av krusat papper.

Bakom kakelugnen står en liten skulptur av en flicka med svart hår, i svarta kläder, lite mindre stolt, lite mindre säker. Snarare som om hon snurrade efter något.

På bottenvåningen står Susanne Demånes nutidsprinsessor. Med livstycken, höfthållare och platåskor, hopklämda knän och spända kroppar. De andra; de vackra, med huvudbonader som prinsessorna i folksagan De tre klingande löven, med böljande färgstarka kjolar, spända ungflicksbröst, händerna över blygden, är både frimodiga och reserverade.

-Alla kvinnor borde få vara prinsessor! Varenda människa har behov av att känna sig älskad, stolt och vacker. Som barn tror man alla prinsessor har det så, säger Susanne Demåne.

Knubbig odåga

-Det handlar om mitt liv. Fast nån prinsessa har jag aldrig fått vara. Som liten var jag en knubbig odåga, allt annat än prinsessa. Jag var duktig på att rita av, hade Magritte och Salvador Dali som föredöme .

En av hennes skulpturer visar en kvinna till häst. I håret sitter en sändare. En annan prinsessa har kardborrar till bröst och punkfrisyr. Prinsessorna står sällan rakt upp, utan lutar betänkligt åt något hål. Alla huggna i ett stycke lind. De är långa och bär sina kroppar med stolthet.

Här finns också små grupperingar av prinsessor och hundar. Djur är viktiga för Susanne Demåne. Den fyra år gamla hunden Figaro bekräftar detta genom att följa Susanne i hälarna.

Känner du dig utlämnad i dina prinsessor?

-Nej, så tydligt är det inte. Man ser inte mig genom mina skulpturer, säger Susanne Demåne.

Samtidigt som hon vet att hon har hittat sitt personliga uttryck.

-Jag måste göra detta. Ha modet är att släppa vad andra sysslar med. Jag har alltid haft en stor lust att göra något eget. Efter sjukdomen blev jag mindre rädd. Nu gör jag vad jag känner.

Hon pratar också mycket med sin tonårsdotter.

Svarar med skulpturer

-Jag svarar henne i mina skulpturer.

Ett är att hon ska akta sig för "de rosa männen". Dem ska alla kvinnor akta sig för, enligt Demåne.

Jag hittar dem i skulpturgrupperna tillsammans med både hundar och nutidsprinsessor. De rosa männen är klädda i barndomens "lekoverall" med bälte i guld och den stickade röda hjälmen nerdragen. Gulligt rosa, förrädiskt söta? Ja, det är upp till prinsessan att avgöra om det är prins eller drake.

Susanne Demåne arbetar med emaljkonst, trähuggeri och målning beroende på årstiderna. Emaljen gör hon vintertid i Kulturcentrums emaljverkstad. Trähuggeriet måste göras på våren. I Susannes vedbod ligger inga fint, upphuggna vedpinnar utan "prinsesskroppar" på några meter lind som Susanne på våren formar med motorsåg och stämjärn.

Trähuggare

Under en tid levde hon med den tyske träkonstnären Klaus Dobrounz. Av honom lärde hon sig hantera träet.

I dag bor hon med Karl Pettersson, hantverkare.

Susanne Demåne utbildade sig till illustratör, grafisk formgivare och har arbetat som bildlärare och som originalare. Hon har hela tiden sett till att ha olika sidojobb.

-Det har varit viktigt för mig att kunna försörja mig själv.

Hon är född i Växjö men bodde mellan 7 och 16 år i Ronneby. När hon var 22 kom hon tillbaka till Blekinge. Hon är offentligt representerad i biblioteket i Karlshamn och på Jämjö vårdcentral och har deltagit i bland annat Nordisk Emaljtriennal och ställt ut i Ryssland.

-Nu har fått en förfrågan om att delta i 57:e triennalen i Florens i december. Det gör mig jättestolt och glad, i synnerhet som jag vet att konstnärsparet Christo och Jeanne Claude ska delta.

Skolhuset i rött tegel har dubbla gröna dörrar. I växthuset växer en gravid kvinna. I entrén står en prinsessväktare. Väggarna i hallen kläds av sköldar i emalj. Stolen av järn sätter man sig inte på. För den har en stor pigg mitt i sitsen.

Susanne Demåne har ingen gullkrona över gyllene lockar. Nej, hon är snarare ett troll med kolsvart hår som bevisat att prinsesskronan inte behövs för att göra det man vill.

Jag är säker på att om hon haft svans hade hon svängt den några extra varv i luften. I ren glädje. Så där glad som man kan bli i hennes ateljé.