The Legends mot resten

The Legends mot resten

Stockholm (PM)

Det roligaste sångaren Johan Angergård vet:

1. Att komma hem till lägenheten och lyssna på nyskrivna låtar och tänka "Wow! De är verkligen bra".

2. Att spela låtarna live. Om det är en riktigt bra kväll kan det vara roligare än att lyssna på låtarna hemma.

I januari i år hände det första. Johan Angergård satt hemma med låtarna, men behövde musikerna. Och han ville ha många. Eftersom han inte gillar för kompetenta musiker dög kompisgänget bra. Rumskompisen och basisten Henrik Mårtensson var ett givet val, likaså flickvännen och tamburisten Ylva Boberg.

Ytterligare sex medlemmar senare hade Angergård sitt popkollektiv. Sedan dess har det gått snabbt för The Legends. En vecka senare fick de sin premiärspelning, som förband till skivbolagskollegorna The Radio Dept. Ett halvår senare kom första singeln "There and back again". Nu släpper niomannabandet debutalbumet "Up against the Legends" med handklapp- och tamburindekorerade melodier av det trallvänliga slaget. De flesta låtar klockar in runt två minuter.

- Har man sjungit vers och refräng kan man väl sluta låten så att folk slipper tröttna, säger Johan Angergård.

Precis som låtarna är deras livespelningar korta och intensiva. De är nio personer på scen, varav tre är med enbart för att klappa händerna. Om det inte vore för att minibussar ofta har plats för nio och för att mikrofonerna inte brukar räcka till skulle de vara fler på scen. För Angergård är handklapp ett minst lika viktigt instrument som alla andra. Han upptäckte finessen med handklapp efter att ha lyssnat på skivor med Supremes och brittiska popkvintetten Comet Gain. Två band och två stilar som också har lämnat tydliga avtryck i The Legends musik.

- Handklapp är viktigt för att det ska låta mycket och levande. För mig är handklapp och tamburin grunden i trumsetet. Jag vill att det ska höras när vi spelar. Det svänger fint.

Det var Angergård som bildade bandet, det är han som skriver låtarna och det var han som spelade in skivan i studion på Södermalm i Stockholm. Eftersom han även är skivbolagsboss på The Legends bolag Labrador var skivkontraktet lättfixat.

- Det fungerar bra, så länge jag själv slipper ringa och berätta att jag har ett band, säger han. Men jag har faktiskt varit i kontakt med ett par amerikanska bolag som ännu inte vet att jag spelar i bandet.

Det är han som bestämmer hur det ska låta, men inte den som styr upp saker.

- Eftersom det är jag som skriver låtarna förväntar sig alla att jag ska göra det. Men jag hatar sådana saker, så därför är det ingen ordning, alltid kaos.

Sällan har kaos låtit så bra. Och förutom att det är svårt att samla alla medlemmar samtidigt verkar The Legends inte lida av oordningen. De har fått ut debutalbumet på mindre än ett år och bokningsbolaget har börjat planera för en Sverigeturné i början av nästa år. Det ser medlemmarna fram emot.

- Det är roligt att åka minibuss med många, säger Ylva Boberg. Det blir lite som en klassresa, ett äventyr.

- Ja, det ultimata vore om klassen får åka utomlands, fortsätter Johan Angergård.

The Legends musik kan beskrivas som skev och skramlig. Det är resultatet av ett medvetet rekryterande av inkompetenta musiker. Flera av medlemmarna hade aldrig spelat något instrument innan. Angergård tycker nämligen att tajta stadiumband är något av det värsta som finns.

- Det blir så tråkigt. I The Legends behöver man inte känna att man måste spela bra. Det ska inte låta kompetent, det måste finnas en osäkerhet. Och så ska det vara låtar som man kan spela halvpackad.

Men ni måste bli duktigare ju mer ni spelar tillsammans?

- Ja... jo. Men vi fungerar lite som ett arbetslag, vi brukar rotera instrument så att ingen blir för duktig. Så än så länge är det lugnt. (PM)

Annika Goldhammer