Tekniken både hjälp och hinder i nyskrivet drama

teater

I går kväll hade En otäck historia urpremiär inför ungefär 60 åskådare i Sölvesborgs slottslängor. Dramat handlar om författaren Vilhelm Mobergs sista levnadsögonblick och hur han ser tillbaka på delar av sitt liv. Den röda tråden i berättelsen är boken Utvandrarna - hur boken kom till och senare mottogs i Sverige och USA.

Bengt Dahlberg, som spelar Moberg, är ensam på scenen. Med sig har han en ryggsäck som han plockar föremål ur allt eftersom pjäsen fortskrider. På den stora skärmen bakom honom projiceras rörliga bilder. Först bilden av modern, spelad av Mary Lou Ward, och senare bilder av författaren under olika stadier i livet. Man får klart för sig hur han ville åka till Amerika redan som ung, till och med köpte biljett, men hölls kvar av mamman som tyckte att emigranterna svek sitt fosterland.

Fattigt folk Varför lämnade så många Sverige, varför "svek" så många? Vilhelm Moberg ställer frågan och svarar själv: på grund av fattigdomen och förföljelsen av vissa religioner.

På ett fint sätt pendlar berättelsen mellan anklagelse och försvar - av flytten från Sverige till Amerika och av verket Utvandrarna. Att den 45 minuter långa pjäsen hela tiden textas på rumänska ger innehållet ytterligare en dimension.

När modern anklagar Vilhelm Moberg för att ha svikit sitt land och därmed indirekt också henne, bränner det till för en sekund och blir intressant. Däremot är moderns övergång från hundra procent fördömande till hundra procent stöttande kanske lite abrupt. Men å andra sidan illustrerar detta mycket bra hur fragmentariska och polariserade minnesbilder kan vara.

Känslosam musik En otäck historia är ett drama som dels är mycket teoretiskt och dels mycket känslosamt.

Det teoretiska är texten, innehållsmässigt tät och faktaspäckad. I programbladet står det dessutom att en läkare, Olivia Costea, har varit delaktig i arbetet genom att hjälpa regissören och skådespelaren att utforska rollfigurens psykologi.

Det känslosamma är framför allt musiken, ibland så fylld av effekt att den i stället för att förstärka en känsla i stället punkterar den.

Talade för osynliga åhörare Pjäsen bygger också mycket på teknik. Inte sällan blev tekniken, bilderna som projicerades på bakgrundsskärmen, en effektfull och suggestiv del av pjäsen. Men ofta kändes det som om det tekniska hindrade uttrycket, att det blev en barriär mellan skådespelaren och åskådaren. Vilhelm Moberg verkade ganska fjärran ibland. Kanske berodde det också på att Bengt Dahlberg i sitt kroppsspråk inte vände sig direkt till publiken, utan oftast talade som till en osynlig åhörare någonstans ovanför våra huvuden.

En otäck historia ett intressant och väl genomarbetat drama. Men det hade kunnat vara ännu intressantare och - framför allt - ännu mer angeläget om kontakten mellan skådespelare och publik hade blivit direktare och friare.