Tänkande, talande konstvisare

Carlo Derkert var inte författare, inte konstnär. Han kunde något som inte så många kan, nämligen trollbinda publiken med sina föreläsningar om konst. Nyligen kom en välskriven och intressant bok om Carlo Derkert, skriven av Jan Bahlenberg, en bok som bygger på anteckningar som Derkert gjorde under sin levnad.

Nyheter • Publicerad 30 september 2006

bok

Derkert blev känd för sina konstföreläsningar på Moderna museet, inte minst för sin inlevelseförmåga i barnen. Han ville prata för lärarna och barnen, inte för pensionärer.

Han började visa konst för barn på Nationalmuseet redan 1945. Inget av de barn han visade fick gå från museet utan att ha ritat en bild.

Han gjorde visningen till en "upplevelseresa" för barnen i stället för ett kunskapstillfälle som skolan ville.

Drog publik Bahlenberg har också spelat in några föreläsningar som finns återgivna i boken.

Carlo Derkert var verksam vid Moderna museet och på Nationalmuseum i nära femtio år. Var han än framträdde flockades människor runt honom. Påläst och med väl inövade framträdanden fick han sina föreläsningar att verka spontana.

Barn, bild och begåvning var Carlo Derkerts nyckelord. Så kallades en av hans mest bejublade föreläsningar och blev också titeln på den bok som Bahlenberg gav ut tillsammans med Carlo Derkert.

Carlo Derkert försökte, skriver Bahlenberg, gång på gång förklara tillvarons mysterium. Konsten var nyckeln.

Hundratals mappar Carlo Derkert dog 1994. I hans lägenhet på S:t Paulsgatan i Stockholm fanns ett hundratal mappar med material för olika föreläsningar och en stor mängd tidningsklipp. I kanten hade han gjort anteckningar.

Mapparna hade namn som ÒCarlo: Problem Karaktär", "Carlos ideologi: livsstil", "Carlo: Mänskor, situationer som han gillar".

Han skrev ständigt, men någon bok blev det aldrig.

En tanke som återkommer hos Jan Bahlenberg är att Carlo Derkert ville att någon skulle läsa hans anteckningar eftersom han lämnade sina papper i så ordnade former.

Ville bli skådespelare Även om Derkert skrev mycket var det det muntliga anförande, berättandet, samtalet som var hans stora gåva.

För Carlo Derkert var konsten ett sätt att bearbeta upplevelser. Själv ville han bli skådespelare. Men eftersom hans mor, konstnären Siri Derkert, "inte hade användning för någon skådespelare", så bortsåg han från sina egna behov.

Carlo Derkert var starkt präglad av sin uppväxt.

Första åren i Italien Siri Derkert var trebarnsmor, ensamstående och konstnär, ett öde som präglade sonen i högsta grad.

Siri Derkert födde 1915 sonen Carlo i hemlighet i Italien. När Siri återvände till Sverige ett år senare lämnade hon sonen kvar hos fosterföräldrar och Carlos far. Fadern dog 1919.

Hemma i Sverige träffade Siri träffat en annan man och fick dottern Liv i Danmark, också detta i hemlighet. Även Liv blev inackorderad. Ännu en dotter föddes.

I Italien bodde den lille Carlo ovetandes om att han hade ytterligare en mamma förutom sin italienska mor.

1921 hämtade Siri hem honom, till fosterföräldrarnas och Carlos stora förtvivlan. Separationen blev svår och obegriplig för den sexårige Carlo.

"Fransk gosse" Siri vågade inte berätta för sina föräldrar att hon fött tre barn utan talade om Carl som en fransk gosse.

Som arbetande konstnär kunde Siri inte ge Carlo ett eget hem utan han placerades hos sina morföräldrar, där han aldrig trivdes.

Först när Carlo var 20 år kunde han "flytta hem". Men för Carlo förblev känslan av övergivenhet överskuggande. Och han försökte livet igenom förstå sin mor.

Siri Derkert har gjort flera offentliga utsmyckningar i Stockholm. Jan Bahlenberg låter läsarna följa med på en fiktiv visning där Carlo Derkert visar Siri Derkerts kända bilder i Östermalms t-banestation.

Beskriver en livsfilsofi Jan Bahlenberg bok är inte en traditionell biografi som följer Carlo Derkert år för år. Snarare beskriver han en livsfilosofi och ett förhållningssätt till konsten och verkligheten och om hur Derkerts upplevelser under uppväxten påverkat honom.

Bahlenberg talar om Derkert som "ett pedagogiskt snille" som ibland för samtal med Vincent van Gogh, en konstnär som han blev en verklig kännare av.

Bland annat upptäckte Derkert 1946 att en av Nationalmuseums van Gogh-tavlor var en förfalskning. Hans upptäckt bekräftades inte förrän på 1990-talet.

Jan Bahlenberg har doktorerat i pedagogik med en avhandling om Carlo Derkerts verksamhet. Kanske kan han just därför skriva så inlevelsefullt.

Han synes också ha gjort ett gott urval av allt det stora material som stod till förfogande.

Fullmatat text Jan Bahlenbergs bok Carlo Derkert, Porträtt av en konstvetare, är i högsta grad upplevelserik läsning. Den är välskriven, fullmatad utan att vara akademisk.

Carlo Derkert gjorde något av den talang han hade. Med ögonblicksbilder, referat, livsbeskrivning och erfarenhet från egna möten med Derkert ger Bahlenberg bilden en udda människa.

En bok att läsa långsamt och njuta av.

Jane Betts

Så här jobbar Blekinge Läns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.