Storslagen och djupt human

° Joyce Carol Oates

° Mitt i livet - en roman om kärlek

° Översättning Ulla Danielsson

° Bonniers

"När Adam dog hade Marina bott sju år och trivts ganska bra i det förtrollande lilla samhället Salthill-on-Hudson, där alla var medelålders.

"Och har gott om pengar, kan man tillägga, och inte minst därför lyckas se betydligt yngre ut än de är."

Yttre framgång och välputsade fasader, men det vore märkligt om inte Joyce Carol Oates skulle hitta avgrunder av tomhet i dessa människors liv. Och mycket riktigt är Mitt i livet en av hennes vivisektioner av den övre medelklass som lika gärna kan betecknas lägre överklass. Fast Oates bok är också något annat, och märkligare.

Den Adam som dött var en främmande fågel i Salthill: lätt asketisk, ganska luggsliten och absolut ingen Don Juan. Men hans dragningskraft på kvinnorna var sådan att hans död utlöser ett antal livskriser. Han gav dem livsmening, eller åtminstone en mindre plågsam känsla av meningslöshet, trots att han höll distansen, avvisade sexuella inviter och insisterade på vänskap.

Ingen förstod sig egentligen på honom, men ändå blev han på ett mystiskt eller om man så vill, symboliskt vis det lilla samhällets känslomässiga nav.

Här finns en gåta som långt fram i den väldiga romanen får ett slags svar, men större delen av textoceanen handlar om relationerna mellan dem som lever i skuggan av Adam.

Marina är en av dem, den som kanske stod honom närmast men inte heller kom honom inpå livet. Mot henne är författaren rätt snäll, så låt oss ta ett annat exempel på Oates förmåga att rota igenom vartenda själsligt skrymsle - och kroppsligt också, för den delen. Camille lever i ett knalldött äktenskap med Lionel, som ovanpå sin tomhet lider av fysiska smärtor. När han blir kär i sin unga sjukgymnast använder han å det obehagligaste sin manliga auktoritet för att betvinga henne, men Oates skrapar av ett lager till, när hon i förbigående skriver att "kvinnan beräknande underkastade sig hans vilja". Ingen går säker för den här genomskådande författarblicken, som ser allt och kusligt ofta ger intryck av att veta allt.

Det skulle kunna bli utmattande misantropiskt, men Oates är inte klar med Lionel ännu. När han skenat en tid i sin desperata eufori kraschlandar han och återvänder resignerad till Camille. Som under tiden ägnat sig åt hundar - skadade, rädda, misshandlade hundar, som inte överger henne. Det är inte hon som är patetisk utan han, och det Oates gör med sådant mästerskap är att efter den skoningslösa skärskådan av sina personer återge dem deras mänsklighet. Det finns alltid ett lager till att frilägga.

Det är alltså inte Adams dunkla bakgrund som är huvudnumret utan de upprörande och rörande saker som romanfigurerna gör varandra. Föräldrasvek besvaras med tonårsförakt - riktat mot en far vars dotter spottar på hans advokatarvoden, mot en mor som klänger sig fast vid sin son och får höra att mänskligheten är som "alger i en damm, en jävla grön gegga". I denna bok om döden och hur den kommer in i våra liv är det också den här tonårskillen som konstaterar att "döden suger".

Oates åker obesvärat hiss mellan stilnivåerna, spikar miljöer på löpande band och har laserprecision i sin personskildring. Den här gången har hon skrivit en roman som inte bara är storslagen, virtuos och allt det där, utan dessutom - jag tar sats för att säga det - djupt human.

Mitt i livet är alldeles som undertiteln säger En roman om kärlek, och däri ligger dess största överraskningar.

Jan Ceder