Städa aldrig bokhyllan
I samma ögonblick som Horace Engdahl läser upp vem som får Nobelpriset i litteratur slår det mig, att just Nobelpristagarens böcker har jag lagt i de kassar med böcker som jag känner mig färdig med. Kassar som jag hade tänkt gå till antikvariat med. Efter febrilt letande hittar jag dem.
Som Karin Hansson säger i sin kommentar, Doris Lessing var aktuell i slutet av 1950-talet. För mig något senare, lite in på 60-talet.
Och det är böckerna om Martha Quest som växte upp på en farm i Rhodesia och hennes frigörelse som fascinerade.
Den tjocka boken The golden notebook, Den femte sanningen, som kom på svenska 1964, blev lite av min och min tids feministiska bibel, på samma sätt som Marilyn Frenchs Kvinnorummet senare skulle bli.
Jag var också fascinerad av en kvinna som hade modet att se så gammal ut, redan när hon var ung.
Den som vill börja lätt med Doris Lessing kanske kan läsa hennes novellsamling Vanan att älska som kom i början av 1970-talet.
För några år sedan kom hennes självbiografiska böcker Under huden och Vandra i skugga som BLT:s recensent skrev om på ett sätt som gjorde att jag köpte boken.
Nu kan man undra vad som finns i bokhandeln. Jo, i Bokhörnan i Karlskrona finns klockan 13 fyra exemplar av Doris Lessings Om katter (Forum 2006). När jag kommer femton minuter senare finns det tre kvar. Sen finns det bara två.
Doris Lessing är en kattmänniska. I alla intervjuer kryper en katt runt halsen på henne.
Denna bok handlar enligt baksidestexten om "hennes långa kärleksaffär med katter", en affär som började när hon blev bekant med vildkatterna som strök omkring på farmen i Afrika där hon växte upp.
Svenska Akademien har anklagats för att göra priset politiskt. Men med Doris Lessing, kommunist och feminist, gäller nog inte det längre. Undrar vad Gustav III hade tyckt?
