Skapande för framtiden

BLT mötte honom sista arbetsdagen; en het, småregnig julidag. Vi sökte skydd i det nybyggda, gröna växthuset och samtalade mellan meterhöga tomatplantor.

Leon Simonsson är klädd i rödrutig skjorta, vita shorts och sandaler.

Det vita vågiga håret och klädseln ger honom en viss likhet med Carl Malmsten.

Ett sätt att leva Carl Malmsten var inte bara möbelsnickare utan också levnadskonstnär med ett nära förhållande till naturen.

Kan Capellagården och dess anda överleva in på tvåtusentalet?

- Jag tror det, just därför att skolan har en grundare. Det är inte bara en skola, utan en livsfilosofi som omfattar alla element; litteraturen, musiken, bildkonsten och arkitekturen, säger Leon Simonsson.

Han kallar Capellagården "en viloplats i rastlöshetens tid".

Capellagården hade till en början endast utbildning i trä och textil. Keramiken och trädgårdsutbildningen kom senare. Den förste keramikläraren var Bertil Vallien, följd av Eva Englund, senare känd glaskonstnär, och så 1967, Leon Simonsson.

Leon Simonsson var med om uppbyggnaden av den nya keramikverkstaden, skapad av den danske arkitekten Erik Asmussen och hans assistent Sten Kristiansen. Den fick, i Malmstens anda, lov att ta flera år.

Resultatet har blivit en stor funktionell, vacker byggnad, väl anpassad till verksamheten men också till de omgivande gamla trähusen och den prunkande trädgården.

Hantverk tar tid Malmsten skapade sina möbler med utgångspunkt i svensk allmogekultur.

- Han studerade det som fungerade och gjorde om det för att brukas i vår tid. Carls arbete gick alltid ut på att forma något som var bra. Han var noga med kvalitén och menade att det måste få ta tid, säger Leon Simonsson.

Capellagårdens grundare ville att människor skulle kunna förverkliga sina möjligheter. Handen var redskapet.

- Jag tror att han avsiktligt valde en isolerad plats som Vickleby. Här skulle människor arbeta nära naturen med det de hade lust till.

Leon Simonsson berättar om sena vinterkvällar när han gått genom ett mörkt och tyst Vickleby. Bara ett ställe är upplyst; Capellagårdens verkstäder.

- De lyser som snölyktor. Eleverna arbetar hela nätterna. Så är det fortfarande. Dörrarna till verkstäderna alltid är öppna. Var och en arbetar så mycket den vill. Några disciplinproblem har skolan aldrig haft. Alla är upptagna av att dreja, tälja, snickra eller väva.

Träutbildning är treårig och keramikutbildning tvååring.

- Men egentligen är den dubbelt så lång eftersom alla arbetar dygnet runt.

Är det skillnad mellan att vara lärare på Capellagården och en annan skola?

- Ja, kanske. Vi bjuder på oss själva, vår erfarenhet. Carl hade fasta åsikter, men han lämnade lärarna i fred. Han kunde ha synpunkter på elevernas arbete när han hade veckogenomgång, men var alltid älskansvärd och uppmuntrade.

Naturen, blommorna, träden, har alltid haft stor betydelse på Capellagården. Förr fick eleverna stiga upp tidiga mornar för att se soluppgången på Allvaret och studera insekter och växter.

Som att bygga ett hus Leon Simonsson, som är född i Vetlanda, utbildade sig till keramiker i Köpenhamn åren 1958, 1959 och 1960.

Han hade tänkt bli arkitekt. Men det blev keramik. Med kavlade tekannor som specialitet.

- När jag gör en tekanna, bygger jag ett litet hus, säger han.

Han tror på vikten av att skapa funktionella, vackra ting.

- Människor är ju samlare av olika föremål.

Leon Simonsson hade sin första utställning på Form 60 i Malmö.

Han har ingen aning om hur många tekannor han har gjort, men det handlar om ett hundratal. Han har bara en kvar till hemmabruk.

Leon Simonsson föredrar att kavla leran framför att dreja.

- Det blir ett större lugn när man bygger upp något som man gör när man kavlar fram en tekanna, än om man drejar.

"Bordets furste" Leon Simonsson kallar tekannan för Òbordets furste" efter en saga av H C Andersen.

Kan en tekanna uttrycka något?

- Oh ja, den kan se kraftig ut, vara tjock, rund eller kantig. Pip, lock och handtag, allt måste samverka. Man får flytta om och pröva. Man behöver bara ändra lite för att tekannan ska se annorlunda ut. Det handlar om form, säger Leon Simonsson.

Knoppen är "otroligt viktig", den får inte vara för stor, inte för liten, inte för utsmyckad. Locket får inte skramla.

- Handtaget ska vara så där så att man känner hur det ropar "Ta i mig".

Han strävar inte efter att göra tekannor till konstföremål.

- Mina kannor ska gå att använda, vara vackra eller till och med intressanta.

Leon Simonsson bryr sig inte om sina tekannor när de väl är klara.

- Det är hantverket som roar mig.

Bort med pynt Han är inte mycket för utsmyckningar.

- Bort med all pynt. Det är bara till för att dölja något. Och för att sälja. Utan pynt blir man varse formen.

Och han är inte förtjust i keramiska prydnadsföremål.

_ Ska något stå där och bara vara vackert, måste det vara djävligt vackert!

Leon Simonsson talar om keramiken som något man kan famna, ett lättillgängligt material.

- Leran är mottaglig för mina intentioner. Men det går inte med mindre än att man rådbråkar materialet. Och det tar tid.

Har det inte varit tröttsamt att möta alla nybörjare och se alla sneda muggar och ofärdiga tekannor?

- Nej, för mig har det varit som en nyårsafton att träffa alla dessa nya människor.

Han filosoferar:

- Kurserna är också ett sätt att smuggla in ett intresse för keramiken. Man lär sig se form, säger Leon Simonsson och ger unga keramiker rådet att titta på gamla föremål.

- Meningen är inte att göra en kopia utan föra över något av sig själv till leran. Fast först måste man Òslipa verktygen".

- Och man ska jobba på tills man är nöjd, inte ge upp, säger Leon Simonsson.

Välj med hjärtat Han tycker också man ska köpa de föremål man tycker om.

- Om man studsar till när man ser något, då ska det vara precis så. Det där med att hantverk är dyrt är inte sant, ett unikt föremål tar tid att skapa. Då måste det få kosta.

Efter nära fyrtio år på Capellagården lämnar Leon Simonsson, nu 73 år, sitt arbeta som lärare och återvänder till Linköping där han bor med sin fru Kajsa. Närmast ska han arbeta med den utställning han ska ha i höst på Kaolin i Stockholm.

Hans före detta elev, Torleif Johansen fortsätter hans gärning tillsammans med den kände keramikern Kenneth Williamsson som nyligen knutits till Capellagården. En gård för skapande hantverk lever vidare.