Rockabillydrottning skapar nytt

Till BLT säger hon:

– Sådant har vi inte känt av tidigare, så det är jätteroligt. Innan man släpper något är man alltid tveksam till om folk ska gilla det.

Therése Möller börjar bli riktigt rutinerad i rockabillysammanhang. Det är elva år sedan hon stod på scen första gången, då med Kallingebandet Jukebox.

Det egna bandet Cherry Tess and her Rhythm sparks släppte för några veckor sedan nya albumet Drip Drop, det fjärde sedan debuten 2007. När BLT pratar med Therése Möller kan vi konstatera att Drip drop ligger på plats 18 på försäljningslistan.

De tidigare inspelningarna är gjorda i Sveriges rockabilly­centrum Enviken i Dalarna, men den här gången har bandet hållit till i Vintage loft-studion i Grästorp. Samtidigt har man bytt skivbolag från Enviken records till Atenzia och därmed blivit bolagskamrater med The Playtones.

– Avståndsmässigt har vi halverat tiden att köra, och så tyckte vi att det kändes bra när vi pratade med Atenzia. Det är ett bolag som mest varit inriktat på dansband tidigare, men går över mer och mer till rockabilly nu.

Rent musikaliskt tycker Therese att gruppen har mognat under åren, och att det märks på nya skivan.

– Man mognar som människor och det märks ju förmodligen i musiken också. Ju mer vi spelat ihop, desto mer har vi fått ett eget sound. Man växer ihop och blir mer samspelta, förstår och accepterar varandra.

Att vara i studion betyder nu för tiden att bandet vågar ändra grejer och skapa nytt, trots att låtarna ibland känts färdiga sedan en längre tid. Och så har det hänt något med sättet Therése sjunger på. Eller?

– När vi spelade in våra första skivor hade jag inte så mycket åsikter, men nu vet jag mer vad jag vill ha. Det är många som har sagt att jag sjunger bättre nu än tidigare, men egentligen har jag nog sjungit på ungefär samma sätt hela tiden. Att de tycker det beror nog på att Anders Rane som vi spelat in med har varit bra på att lyssna på vad jag sagt och kunnat skruva till det på ett nytt sätt.

Therése Möller är också aktuell i filmen Rockabilly – känslan som aldrig dör. Dokumentären släpptes på dvd i mars. Filmaren Matz Eklund tillbringade en hel del tid hemma hos Therése i Värperyd utanför Kallinge förra året.

– Han har följt mig, en kille som gillar 50-talsbilar och en tjej som älskar att åka runt på festivaler. I början var det lite jobbigt och jag funderade på vad jag skulle säga, men efter ett tag tänkte jag inte på att kameran var där. Det är meningen att han ska filma ännu mer och att en längre variant av filmen ska visas i SVT framöver.

Det sägs ju i filmen att 50-talet är större nu än på 50-talet. Hur mycket 50-tal är du, liksom en vanlig tisdag?

– Med musiken är jag riktigt nördig och har gjort djupdykningar i gamla artister som Wynona Carr, Lavern Baker och Ruth Brown. Just nu är det mycket som klassas som rockabilly som egentligen bara har influenser från det, men förhoppningsvis kan det hugga tag i några lyssnare som kan gå vidare och fördjupa sig.

Själv hoppas hon kunna inspirera andra, såväl musikaliskt som vad det gäller kläderna.

– När det gäller kläder så har jag faktiskt en hel del 50-talsklänningar och har fått en del sponsring nu inför filmen till exempel. Det är många som hör av sig och frågar var man kan köpa dem, så det är roligt att kunna vara en inspiration för andra.

Pär Jonasson