På tok för mycket, Ranelid

Hjärtat som vapen

Albert Bonniers Förlag

bok

Den handlar om Julia, flickan med anlag för kärlek och vänskap. Själv blir jag lite matt när jag följer Julia på hennes väg. God som guld, stark i ande och handling och med en låga som inte låter sig släckas står hon i berättelsens mitt. De onda och fega näpser hon. De tilltufsade tar hon till sitt hjärta.

Man får följa henne från barnsben och upp genom åldrarna, se hur hon förkovrar sig själv, blir delaktig i främmande språk och i den goda filmens förtrollade värld.

För mycket ord Men varför måste Ranelid prata på så oförtrutet. Han kastar sig mellan ordtrapetserna tills man har lust att hålla sig för öronen och väsa: Håll käft!

Julias föräldrar kommer från Sundsvall. De upplever den stora branden där 1888, innan de utvandrar till Kalifornien.

Där hamnar de i utkanten av den stora jordbävningen 1906. Fakta matas in i berättelsen. Sent omsider får paret tre barn på konstiga vägar.

Handlingen, som sägs emanera från brev och dagboksblad, utspelas först i en liten by med grannsämja och grannavund. Själslig inavel snöper innevånarna.

Avvikare förhånas och drivs till förtvivlans handlingar. Präst och kantor sviker.

Där bor Julia i 17 år, får uppleva att skändas och att älskas och att drabbas av svår sorg.

Sen flyttar hon till en annan liten ort, dras in i arbetets glädje och i andra människors liv.

Mobbning, otukt med barn, mäktiga mäns dubbelmoral och lek med andras känslor, utanförskap orsakat av falska anklagelser, hustrumisshandel, våldsbrott, fylla, självmord och dödshjälp finns med i boken.

Människor och bin lika Alldeles vimmelkantig försöker man ta in allt.

Björn Ranelids berättarteknik, där en överväldigande majoritet av meningarna inleds med subjekt, ger den för honom så typiska rytmen.

Dialogerna är lätt räknade. Genom den här ganska strama språkliga väven trär han sedan sin nål så tråden hamnar kors och tvärs och fram och tillbaka. Det är hans stil och inget att säga om.

Men det drar med sig så mycket ordslingeri att jag den här gången känner vanmakt.

Bildspråk flödar som vanligt. Mest påfallande är parallellen han drar mellan människors och bins liv.

Alldeles häpen läser jag också en passus som slår hårt mot honom själv. Så här lyder den: "Många författare slösade med orden och sidorna och frestade läsaren med onödiga och omotiverade avsnitt ?"

Vad säger man!