Om krigaren som blev fredsvän

° Björn Ranelid

° Krigaren

° Albert Bonniers förlag

Precis som förra höstens romanbjässe Min son fäktas mot världen beskriver Björn Ranelids nya roman människor som trotsigt vänder marknadsliberalismen ryggen; som misstror etablerade sanningar och som idkar en praktisk humanism karakteriserad av en oändligt slösande medmänsklighet.

Det finns i Ranelids senare böcker en nästan religiös tro på kärlekens undergörande kraft; ett slags kärleken-övervinner-allt-tematik

av dostojevskijartade dimensioner.

Den 500-sidiga Krigaren handlar om amerikanen David Saxon, som i slutet av 1960-talet deserterade från Vietnamkriget och slutligen fann en fristad Sverige. Eftersom han i hemlandet USA betraktades som landsförrädare valde han att stanna kvar i Sverige.

Nu, vid 59 års ålder, boende på en husbåt vid Skeppsholmen, skriver han berättelsen om sitt liv. Han filar på en text som han småningom, hävdar han, "skall lämna till skåningen". Denne "skåning" är Björn Ranelid själv...

David Saxon: "Jag berättar och han lyssnar och lånar mina anteckningar. Sedan får vi se vad det blir av det. Det är hög tid att någon skriver ner den här historien för samtiden och eftervärlden."

Björn Ranelids brett anlagda roman snabbrepeterar senare decenniers samhällsutveckling och dröjer vid spektakulära händelser som almstriden 1971. Det handlar om en krigare som blivit pacifist. USA:s krig i Vietnam karakteriserar David Saxon som ett misslyckat korståg mot kommunism och som "en otrolig, långvarig uppvisning i politiskt självbedrägeri. Han frågar sig:

"Vad hade hänt om alla soldater i amerikanska inbördeskriget och första och andra världskriget flytt eller snarare bara lagt ned sina vapen och sagt att vi vill inte mera? Skulle generalerna, majorerna, kaptenerna och sergeanterna ha stannat kvar med sina stridsvagnar, granatkastare och artilleripjäser och slagits för fosterlandet med en här på ett par hundra man?"

Likt en Odysseus bär huvudpersonen kriget med sig - liksom missmod och skuldkänslor efter flitigt mördande. David Saxon minns majoren som gav order om byn som skulle brännas ner och där mängder av barn, kvinnor och åldringar strök med - "det gällde att inte komma för nära dem så att de förvandlades till människor".

Berättarjaget är en klarsynt samtidskommentator som blandar essäistik och skönlitterära "spelscener" på ett sätt som i mångt och mycket påminner om Lars Ahlins skrivsätt. Även betonandet av den lilla människans storhet vittnar om släktskapet mellan de båda.

Romankompositionen utgår från några återkommande teman, vilka ideligen varieras. Den språkliga stilen är förrädiskt enkel, präglad av klarhet - inte alls så manierad som i författarens tidiga romaner. Nu och då tätnar texten och når aforistisk tyngd ("Den värsta slummen i Sverige och Amerika finns inte utanför människorna utan inuti dem").

Huvudpersonen i boken Krigaren har flytt ett helvete på jorden - Vietnam. Han möter en 15-årig flicka som flytt ett annat helvete. Båda vet vad utanförskap vill säga: de känner igen sig i varandra. Berättelsen om David Saxons vänskap med den lolita-liknande skönheten ter sig visserligen här och var påfallande söndagsskoleaktig - men å andra sidan kan Ranelids realism emellanåt vara rätt planschartad: det är snarare i stället idéerna, berättelserna och själva språket som för honom tycks vara det centrala.

Björn Gustavsson