Oförargligt budskap kring manliga ideal

Föreställningen Älgaslag har fått mycket uppmärksamhet, kanske främst för de upprörda känslor den väckte i Kyrkhult där en stor del av publiken gick hem i pausen.

Visst förekommer det mycket supande och svordomar som, liksom den tröttsamma kiss- och bajshumorn, är en del av den grabbiga jargong som föreställningen driver med. Men budskapet är tämligen oförargligt.

Handlingen börjar i jaktstugan. Byns ena jaktlag Torparna, ett troget järngäng med nytillskott ur de egna släktleden, har ännu en gång gjort sig redo för årets stora händelse - älgjakten. De är beredda att ta upp kampen mot de konkurrerande Bönderna.

Följde ett jaktlag

Kristianstadsbördiga Gertrud Larsson, som skrivit manus, följde ett jaktlag under den första älgjaktsveckan; hemma hos jägare, i skogen och i jaktstugan.

Som i alla antroprologiska studier och annan forskning av det man inte själv känner, riskerar gestaltningen att bli exotiserande, förlöjligande och kanske rentav feltolkad i vissa avseenden. Och visst är pjäsen överdriven. Men man lyckas ändå slå an en grabbig ton som inte bara genomsyrar jaktlaget, utan hela samhället.

För pjäsen har en djupare mening. Den ifrågasätter hävdvunna maktstrukturer och ett konservativt mansideal som går i otakt med tiden. Men den handlar också om rädslan för att lämnas kvar i en övertygelse som omgivningen inte längre vill förstå.

När den nya tiden gör sig påmind och kvinnorna gör anspråk på männens jaktmarker skakas deras världsbild.

Uppgörelse

Spänningen inom jaktlaget speg-lar en traditionellt hierarkiskt struktur. Det är en uppgörelse mellan gamla och nya idéal. Motsättningar kring kvinnligt/manligt, överklass/arbetarklass, tradition/nytänkande ställs på sin spets när den forne jaktledaren Konrad uppenbarar sig som gengångare.

Handlingen känns något ojämn. Men efter en grabbigt bullrig transportsträcka i början, hittar föreställningen sitt uttryck. I andra akten får pjäsen en djupare mening och blir underfundig och stundtals rolig.

Två av jägarna spelas av kvinnliga skådespelare, vilket ger pjäsens budskap ytterligare en dimension.

Underhållande

Tyvärr blir rollkaraktärerna inte mycket mer än schabloner. Men även om själva föreställningen inte är någon tolvtaggare så är helhetsintrycket underhållande.

Det är ett djärvt grepp av Gertrud Larsson att skriva en jaktkomedi. Att föreställningen sedan framkallat sådan avsky att människor valt att lämna salongen, visar att den väcker känslor. Förmodligen lockar ämnet, tillsammans med uppståndelsen, en ny publik att gå och se teater. Och i så fall har Regionteatern lyckats. Alla måste ju inte tycka om den, det viktiga är att vi tycker något om den.