Karin Fossum har ju gjort sig känd för att töja gränserna för kriminalgenren, och ibland lämna den helt. Mordet på Harriet Krohn är visserligen en brottshistoria som klaras upp av den stillsamme kommissarien Konrad Sejer, men perspektivet är så ovanligt att det närmast rör sig om en ut-och-invänd polisroman.

Här befinner sig nämligen Sejer länge i mördarens periferi, och växer bara gradvis fram som en allt mer hotfull figur - en tidningsnotis om mordet, ett tv-inslag om spaningsledaren - tills det är dags för straffet. Den som utsätts för Sejers milda skoningslöshet är den medelålders Charlo (i baksidestexten lustigt nog kallad Charly). Han är ett riktig praktexemplar till karl, som supit, spelat till sig skulder, förskingrat och svikit sin dotter Julie så grundligt att hon brutit med honom - de pengar hon sparade för att köpa en häst spelade pappa också bort.

Avgudar sin dotter

Nu ska Charlo börja ett nytt liv, och han rånar den gamla Harriet Krohn, som är oförsynt nog att vilja behålla sina ägodelar och därför blir ihjälslagen. Hon skulle inte ha varit så girig, tänker Charlo indignerat, det är liksom hennes fel att han nu känner sig stressad.

Fossum skildrar dock inget entydigt monster, utan en man som avgudar sin dotter och faktiskt köper henne den häst hon drömt om. Men före mordet köpte han också en blombukett till Harriet Krohn, och han krockade på vägen därifrån, och allting lämnar spår och Konrad Sejer ger sig aldrig. Så till slut sitter Charlo där han ska. Inte vet jag om man ska börja tänka på Raskolnikov, men Fossum lyckas hur som helst ge sitt karlkräk till huvudperson ett så pass mänskligt ansikte att boken hugger tag i läsaren riktigt rejält.

Holts bok mer konventionell

Mer konventionell är Anne Holts Det som aldrig sker. Här återkommer Inger Johanne Vik, som introducerades för ett par år sedan. Hon är jurist och psykolog med ett förflutet som "profilerare" vid FBI, och hennes minnen från USA får stor betydelse för handlingen.

Hennes sambo Yngvar utreder en serie mord med makabert symboliska inslag, och trots att Inger Johanne egentligen är mammaledig sitter hon snart där på nätterna och profilerar för glatta livet. Hon oroar sig ständigt för sina barn, och allt mer akut för det hot mot familjen som mördaren utgör. Mycket känns alltså igen, och Holt har än en gång skrivit en bok som är habil snarare än remarkabel. Det mest originella är väl att mördaren avslöjas ganska tidigt, men inte åker fast - och hotar Inger Johanne på sista sidan.

Det är en präktig klipphängare, så vi kan nog vänta oss en ny deckare från Holt nästa vår också. Fast nog är jag betydligt mer nyfiken på vad Fossum ska hitta på framöver.