Musikkåren imponerade med en varierad evighetsmaskin

Marinens Musikkår är väl knappast en evighetsmaskin, men det är rätt fascinerande med en orkester som finns där alert och spelvillig år efter år. Ett beständigt värde som överlever alla hot om upplösning. Spelåret öppnades sedvanligt med en konsert på trettondagen och Perpetuum Mobile av Johann Strauss d.y. var ett extranummer där dirigenten Torgny Hanson, lite spefullt, lämnade podiet och lät orkestern sköta sig själv.

I år hade man dessutom bjudit in två sångsolister som med den äran exekverade ett knippe arior och duetter från Mozartoperor och operetter som My Fair Lady och Glada Änkan.

Linda Tuvås och Jeremy Carpenter, ett par även utanför scenen, förgyllde blåsarklangen med eleganta röster och säkert framförande. Carpenter hade en särskilt varm timbre och ett lyriskt välljud som verkligen kom fram i canzonettan från Don Giovanni. Och Tuvås, säker i höjdtonerna, gjorde en utmärkt Zerlina i Verdrai Carino från samma opera.

Finstämt och melankoliskt I tre välkända duetter visade de prov på brett repertoarkunnande och avspänd charm. Utöver en förförarduett från Don Giovanni kom professor Higgins på att Eliza kunde det där med Rain in Spain och Danilo och Hanna Glawari förenades i Änkevalsen.

Orkestern spelade där emellan valser, marscher, ouvertyrer och en polka från den österrikiska Straussfamiljen, men även musik av den man som kom att kallas Nordens Strauss, dansken H C Lumbye. Två stycken, Jernbane Damp Galop, som kan höras från teveprogrammet På Spåret, och den legendariska Champagnegaloppen spelades med det där drivet och klöset som bara en riktigt samspelt orkester kan utföra. Dessutom fick vi från Lumbye lyssna till en tolkning av ett finstämt, mer melankoliskt stycke, kallat Mariavalser.

Varierande och underhållande Marinens Musikkår, ledda av Torgny Hansons pondus och entusiasm, spelade som vanligt med bra tryck och känsla. Hanson ledde även uppsluppet publikens handklappningar i den smittande Radetskymarschen av Strauss den äldre.

Orkesterns producent Andreas Johansson hade den goda smaken att göra musiken till huvudroll och som konferencier tala kort och med humor. Enda longören var ett rätt segt valsparti från Johann Strauss d.y. benämnt Frühlingsstimmen. Det lyfte aldrig till den schvungen man hoppades skulle komma.

Men som helhet var det en varierad och underhållande konsert och orkestern bjöd utöver evighetsmaskinen även på en extra bonus i Regina Marsch.