Musica Vitae hedrade vid jubileum

musik

Konserten startade friskt med en Sinfonia av Johan Agrell. Före Franz Berwald hade Sverige knappast något musikliv att yvas över och under Agrells tid, senbarocken, bestod såväl musiker- som komponistkåren fortfarande av män importerade från utlandet - oftast Tyskland. Johan Agrell var en av de få svenskar som utbildade sig till tonsättare. Paradoxalt nog utvandrade Agrell just till Tyskland där han blev musikalisk ledare för Nürnbergs offentliga musikliv.

Virvlande och underhållande Hans Sinfonior är alla lättlyssnade, men föga originella. Musica Vitae framförde nummer 6; ett stycke virvlande och underhållande musik som gavs extra värde genom kammarorkesterns precision och utspel. Det svängde gott i bästa barockanda. Det är härligt när en orkester vågar ta ut svängarna och inte spelar hämmat och överdrivet respektfullt, som vanligt är när amatörmusiker ger sig på musik från denna tidsepok.

Kvällens andre kompositör Ludvig van Beethoven behöver ingen presentation, men en liten kuriositet är att han först lanserades som underbarn på piano. Med delvis bryska metoder försökte fader Beethoven slå mynt av sin begåvade son enligt mönster från familjen Mozart.

Solisten Francisca Skoogh slapp väl undan bryska metoder, men var däremot ett underbarn när hon redan som trettonåring debuterade med Helsingborgs symfoniorkester. För underbarn gäller det att skaffa sig en konstnärlig självständighet som består också när underbarnsperioden är över. Det är möjligt att Francisca Skoogh gjort det i förhållande till andra tonsättare, men hennes Beethoventolkning erbjöd ingenting unikt. Pianokonserten nummer 2 i B-dur, spelades tekniskt briljant på en hög musikalisk nivå, men så traditionell i tolkningen att hundratals pianister genom tiderna redan spelat den på samma sätt. Ledsamt var också att det mervärde som levande musik ger, det visuella, gick förlorat. Francisca Skoogh gick genom glädje och sorg, romantik och humor med samma gravallvarliga ansiktsuttryck.

Framförande som värmde Kontakt med såväl dirigent, medmusikanter och publik som med musikens själ hade däremot orkesterns basist Lukasz Jamer. Han var en fröjd att titta på. Det är sådana musiker som gör det levande framförandet överlägset grammofonskivan.

Lyfte efter pausen Konsertens behållning fanns efter paus. Igor Stravinskijs "Apollon, musernas herre" är balettmusik liksom de

mer kända Våroffer och Eldfågeln, men till skillnad från dessa är Apollon skriven för stråkorkester. Musica Vitae fick här visa hela sin kapacitet i en musik som ständigt ändrar karaktär från underhållning till djup, jazz till festsalsvals, amerikansk filmmusik till själslig extas.

Våroffer och Eldfågeln är skrivna för stor symfoniorkester. Att en liten stråkensemble kan åstadkomma samma klangvariation är imponerande, liksom dess precision där varje pizzicato tycks spelas av ett enda instrument. Som extra grädde kom soloprestationerna av fiolernas stämledare Dorota Siuda och Vladimir Iourtchik, samt av cellisten Richard Müller.

Dirigenten Tuomas Ollila-Hannikainen ledde orkestern med stora gester som gav både bärighet och detaljrikedom.

Som extranummer spelade orkestern en menuett av Beethoven. Ett litet läckert stycke och även det en uppvisning i samspel.