Mikael Wiehe samlar sig

Nu sammanfattar Mikael Wiehe de senaste 30 årens skapande på skivan Sånger i tiden. Keops pyramid finns med och Titanic och Flickan och kråkan. Alla nostalgiker får sitt - men även de senare låtarna, som En sång till modet, bär på samma omisskännliga Wiehe-ton. Han är sig lik.

- Jag kom fram till en ståndpunkt på 70-talet som jag håller fast vid. Det uppdrag jag gett mig själv färgar hur låtarna blir, säger en morgontrött men glad Mikael Wiehe.

Med sina sånger om solidaritet och rättvisa framförda på släpig skånska till gitarrackompanjemang, har Mikael Wiehe blivit en symbol för proggmusiken, på gott eller på ont, beroende på vem man frågar. Eftersom han är en av de få som envisats och inte bytt ut engagemanget mot egoism eller introvert konstnärlighet är det inte så konstigt. Mikael Wiehe är alltid Mikael Wiehe. Samma runda glasögon, samma mustasch och samma vänliga småleende. Älskad och hatad och baktalad.

Lita på Wiehe

Vem kan man lita på? undrade han själv redan 1972 och deppade över att Bob Dylan blivit rik och Greta Garbo blivit ful. Som man sår får man skörda, konstaterar han själv i skivkonvolutet med tanke på hur ifrågasatt han blivit av medier och kollegor, men tröstar sig med att vissa ändå kommit fram till att Mikael Wiehe faktiskt är att lita på.

- Jag har aldrig kunnat ändra mina grundläggande värderingar, jag kan inte plötsligt börja tycka att det är bra att satsa på sig själv eller att trycka ner Tredje världen. Anledningen till att mina åsikter är så starka för mig är nog att de har en känslomässig grund. Jag har aldrig ansett mig tillhöra de vackra, starka, rika och snabba.

Men nu tillhör du väl själv de starka och rika, med tanke på dina framgångar?

- Ja, men kanske inte i mina egna ögon. Göran Skytte gjorde en gång en distinktion mellan att vara etablerad och att tillhöra etablissemanget som jag tycker är bra. Jag bestämde mig för 30 år sedan att jag inte vill bli en av de där som jag som 22-åring föraktade, säger han och tycker nog att han har lyckats.

Hjärtat sitter kvar på vänster sida och blodet är fortfarande rött. Men trots allt har även Mikael Wiehes politiska engagemang förändrats genom åren.

På två sätt, dels engagerar han sig numera i det som ligger nära hans eget liv, "hellre Malmö än Stockholm, hellre Sverige än Columbia, för det kan jag förstå bättre och har större möjligheter att förändra". Den andra skillnaden finns i sättet att skriva. Mikael Wiehe har blivit lite mesigare.

Mer förstående

- Jag tycker att det finns en vitalitet i språket hos de tidiga sångerna och ibland är jag rädd för att jag blivit alltför försiktig i mitt språkbruk. När man av livet tvingas att upptäcka sin egen ofullkomlighet då blir man mer förstående för andras brister. Det brukar utmålas som något positivt, att man blir mer vidsynt och tolerant, men det har också en negativ kusin: om jag inte påtalar dina brister så påtalar du inte mina. Det finns något i de tidiga sångerna som inte väjer, en aggressivitet som gör att jag inte tröttnar på dem.

Så därför spelar han sina egna gamla klassiker, om och om igen. Victor Jara och Keops pyramid, varje gång han spelar dem blir de som nya igen.

- Att stå på scenen är en som en förälskelse och är man förälskad så är det bara nuet som räknas. Kysser man en kvinna man är förälskad i tänker man inte på de kvinnor man kysst förut.

Nu har han dessutom rotat sig igenom allt sitt gamla material för att hitta de 17 låtar som kan beskriva de senaste 30 åren av hans karriär.

- Under sin färd på kamel genom den brännande öknen måste man ibland stanna till vid en oas och sammanfatta vad man gjort, säger Mikael Wiehe och skrattar lite åt sitt högtravande bildspråk.

Kommenterar händelser

Något han upptäckt under rotandet bland sina gamla låtar är att hans texter alltid kommenterar det som hände just då.

- Låtarna är en fortlöpande kommentar till mitt eget liv men också till världen runt omkring mig. Under Vietnamkriget, när Palme önskade fred och FNL-rörelse ville ha seger för vietkong så skrev jag "Är det verkligen fred vi vill ha" och nu har jag skrivit en låt om protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg, Jag har vänner, säger han.

Men i perioder har även Mikael Wiehe blickat mer inåt än utåt, de samhällsbeskrivande låtarna har ibland få ge vika för det introspektiva.

- Jag kände ett tag när jag skulle sätta ihop program att uppträda med att alla mina sånger handlade om sjunkande skepp och skjutna kråkor och döda mammor och jag tänkte att herregud, det här är alldeles för deprimerande, är jag så här deppig? Nä, det är jag ju inte, inte bara.

Så Mikael Wiehe blev lite mer utåtriktad igen. Men inte bara för att rycka upp sig, också för att det samhälle han lever i återigen gått in i en era av politisk medvetenhet. När svenska musikeliten protesterade mot rasismen skrev Mikael Wiehe den svenska texten till låten: Det här är mitt land.

Under protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg var Mikael Wiehe där och spelade varje kväll för de unga demonstranterna. Han är påtagligt nöjd över att det kokar igen i de ungas sinnen.

- Det politiska engagemang som finns hos ungdomar i dag påminner om det jag hade i den åldern. Det är en tröst för ett tigerhjärta. (PM)