Med saknaden som sällskap

ny bok

l Gerda Antti

-Livet skriver kapitel

-Bonniers

Man ska inte underskatta saknaden. Har man inget sällskap så har man saknaden. Sen får man se...om fem minuter kan allt kännas bättre...Även om inte allting är bra, jag vet inte om någonting är bättre.

Gerda Anttis senaste bok rör sig runt vanliga människor, runt deras bekymmer och deras tillkortakommanden, men också om den livskraft, som infinner sig i det svåraste.

Hennes skildringar av mänskliga livsöden bottnar i en kärlek till människan som ofullkomlig varelse samtidigt som hon lovsjunger livet i alla dess obegripliga vindlingar.

"Att inte finns det då någonting som livet! Denna orörda nysnö som alla fick att gå i."

Hon raljerar friskt om avfolkningsbygder, om byar, som inte längre har något blodomlopp och där endast kyrkan finns kvar och kyrkogården med gott om platser.

Vad händer när allt försvinner, kommer man att rulla upp vägarna och flytta dem till frodigare ställen? Gerda Antti är som bäst, när hon fritt funderar över vart samhället är på väg. När skolan och affären försvann blev byn tyst. Social kompetens tycker hon illa om och den vanliga moralen har flytt sin kos, menar hon.

"Ungar på dagis och fritis, som skriker sig fram, de har ingen moral från början, men social kompetens får man av skrik och gnid:"

Hon gör jämförelsen med stenar, som ligger på en strand och nöts mot varandra.

Handlingen i boken skildrar sjuksköterskan Vera, som är gift med Sigge, en rejäl bonde, som är stark och frisk och som huserar i ladugården. Sonen Ville, en fåordig och duglig karl, öppnar verkstad, samtidigt som han förälskar sig i den kvinnliga tandläkaren, som öppnat praktik i byn.

"Det var en närapå vacker kvinna Ville kom hem med när han kom hem med Ylva.", menar Vera, som samtidigt känner oro inför hur Ville ska klara av denna främmande fågel från storstaden med helt andra vanor.

Sonen Benjamin föds och här börjar bekymren. Ylva vill snart skilja sig. Hon står inte ut med det enkla och okomplicerade livet, som från början var det som tjusade. Samtidigt dör Sigge.

"Han dog i augusti, medan allt växte på gärdena. Höet var taget, men säden vajade och korna skulle mjölkas två gånger om dagen och fåren skulle flyttas."

Vera är en överlevare. Hon tassar mellan sonens vårdnadstvist med Ylva och med sin stora sorg efter Sigge. Arbetet på sjukhuset är slitsamt, men är ändå det klagande bubbelbad, som ger gemenskap, tröst och tillit.

Vera gör sig ett bo av ledsnad, som en tröst, men får ännu en gång möta den lustfyllda kärleken i Davids gestalt. Livet är fullpackat, menar Vera, men man måste ibland våga byta ut ett bagage mot ett annat.

Att läsa Gerda Antti är omväxlande. Hon är en knivskarp iakttagare, skriver ett enkelt språk, har underfundiga ordvändningar och blir aldrig tråkig.

Trots att handlingen aldrig överträffar livets elände och bedrövelser finns där en optimism och en livsbejakelse, som bär långt efter det att boken är läst.

Kristin Ågren Andersson