Människoöde som berör läsaren starkt

Rått naket skildrar Elsie Johansson sin huvudperson Hildur i romanen Näckrosträdet. Ingen gång tidigare har hon utlämnat någon gestalt så hänsynslöst som nu.

Avflådd allt utanverk stirrar Hildur en i ögonen, halstarrig och blind och ömkansvärd och ändå darrande av kraft. Närvaron och verklighetsprägeln är så starka att man gång på gång kommer på sig med att tro att det är författarens eget liv som krängs ut till allmän beskådan.

Huruvida jag tycker boken är bra eller inte grubblar jag ännu på. Att den starkt berör mig kan jag inte förneka.

Detta handlar det om:

Barnet Hildurs mamma dör och hennes pappa, mjölkköraren, låter sig övertalas av den ogifta lärarinnan Greta att lämna flickan till henne. Dessa bådas återhållna kärlek till barnet skildras med små bokstäver men hör till bokens starkaste partier.

Annorlunda beskrivs den förödande bindningen mellan Hildur och den vackre nervige Ivan med vilken hon gifter sig två gånger. Dödsdansen dem emellan är livslång och innehåller upprepade erotiska svek från Ivans sida.

En avbruten klassresa, när Hildur avstår från studentexamen för sin kärleks skull, religion i olika klädnader, rådbråkande av det extra trauma ett oförstående samhälle en gång innebar för människor i psykisk obalans, klättrande på sociala stegen och två männi-skors oförmåga att se vilken roll de själva spelar i sitt livsdrama; allt detta ryms i Näckrosträdet.

Hildur kommer att kasta av sig sitt avskydda namn, som inbjöd barndomens skolkamrater till retfulla ramsor, och såsom Hilde skaffa sig akademisk utbildning och framgång som författare. Men naiv förblir hon i sina kärleksdrömmar och sitt livs historia; den som berättas i Näckrosträdet, riktar hon till en präst hon förlorat hjärtat till medan Ivan tynar bort i cancer.

Fullkomligt hänsynslöst utlämnar Elsie Johansson också den halvgamla Hildurs sexuella våndor. Det känns osmakligt men trovärdigt och man värjer sig precis som när hon kallar personer för fläskrumpa och fetarsle.

Att Hildurs gamla Halda är den enda maskin som kan ta emot hennes uppgörelse med sitt liv känns följdriktigt. Gudskelov ges stort utrymme också för de små ting som trots allt är livets viktigaste: Som den döende Ivans sjukhusdröm att en endaste gång till få sitta hemma i köket igen och äta Hildurs fransiga pannkakor med mosade smultron och socker.

I utkanten av historien finns två döttrar. Men deras historia är en annan, säger Hildur. Antyder Elsie Johansson med det, att berättelsen kommer att få en uppföljning?

Inger Dahlman