Långt och underligt på Hasslö
Onsdag kväll. Teater. I vintermörkret på Hasslö lyste ljusen värmande från Folkets Hus. Friteaterns skådespelare Mary Stoor stod på trappan i grön yllekappa och tog emot. I kassan satt Lars Lundkvist från Hasslö Musikförening. Besviken över att det inte var slutsålt. Runt 30 personer hade kommit.
- Skandal att det inte är fler, sa han.
Musikföreningen och Hasslö GoIF, idrottsföreningen, hade engagerat Friteatern från Sundbyberg som specialiserat sig på att spela på landsbygden.
Pjäsen, Det var en gång ett café, är regisserad av Martin Lindberg. Manuset har arbetats fram av Lindberg i samarbete med Friteaterns skådespelarensemble. I den ingår Marie-Thérèse Sarrazin, Mats Nolemo, Mary Stoor och Jonas Granström.
Pjäsen handlar om två systrar Sonia och Gretchen (Mary Stoor och Marie-Thérèse Sarrazin) med rötter i Tyskland, som driver ett kafé på landsbygden.
Hit kommer författaren (Jonas Granström), Roland (Mats Nolemo) som envisas med att bära tomtemask, den sörjande Susanne, landstingspolitikern Bonita, lantbrukaren med flera. Yngsta systern, Gretchen vill helst lämna familjeföretaget och flytta till stan, medan äldsta systern Sonia ingalunda vill lyssna på det örat.
De fyra skådespelarna skiftar skickligt i rollerna, sjutton sammanlagt, genom enkla klädesbyten, löshår och lite andra tillbehör.
De spelar bra, men pjäsen är inte bra.
Är det en komedi eller en sorglig historia? Jag får aldrig det klart för mig.
Skådespelarna ryter och tar i, slår i bordet, men det leder ingenstans. Roland, mannen med tomtemask, kan knappt säga en mening utan en svordom. Ord som skit, fan och jävlar haglar genom pjäsen utan att tillföra något. Skämten är ibland tveksamma: som sjuklingens, (Jonas Granström) han som lever genom sina sjukdomar. Han har "cancer i hela kroppen och en hjärntumör stor som en pingisboll". Eller Svante (Mats Nolemo) som är så rädd när han ska uppvakta Sonia, att han får ett epileptiskt anfall. Hur roligt är det?
Ändå finns det uppslag, trådar som hänger lösa i luften, som inte fångas upp: sjuklingen som har opererat sig själv när ingen ville ta emot honom på sjukhuset, det flyende landstingsrådet som vill bilda nytt parti - här kunde pjäsen hängt på aktuella händelser.
Vilken tid utspelar sig handlingen? Att det är en tillbakablick av Sonia fick publiken klart för sig i början. Men under pjäsens gång talas det om rocktåget, Sonia kallas Hitlerjugend, på väggen hänger bilder som skulle kunna var 1930-tal medan kläderna mest påminner om 1970-talet. Kaffet kostar 12 kronor.
Pjäsen hade också roliga scener och ljuspunkter: Bland annat en scen när författaren (Jonas Granström) tar farväl av Gretchen (Marie-Thérèse Sarrazin). Här känns uttrycken helt rätt, både ord och känslor. De båda möts i en omfamning och sorgen känns äkta.
Välspelande par var också artisten Big Benny (Mats Nolemo) och hans kompanjon, Gullet (Marie-Thérèse Sarrazin).
De framträdde i ett par spelscener där Marie-Thérèse Sarrazin sjöng och Mats Nolemo spelade gitarr. Flera sådana musikaliska scener och nöjet hade ökat väsentligt. I stället för de ideliga och för handlingen ändamålslösa besöken av mannen med tomtemask.
Mary Stoor, som förutom caféinnehavare, spelade politiker, den trofasta och lantbrukare, var en rolig bekantskap. Hon gjorde de olika rollerna med stor utlevelse, tydlighet och skärpa.
Pjäsen är två timmar och fyrtio minuter lång inklusive kaffepaus, vilket kändes för långt.
På torsdagskvällen fortsatte ensemblen till Sturkö. På söndag spelar den i Ihrestugan i Karlshamn, på tisdag i Mörrum och på onsdag i Bräkne-Hoby. Onsdagen 13 november spelar Friteatern i Norje, på lördag 15 november i Sibbamåla, söndag 16 november i Leråkra bygdegård och sista föreställningen den 17 november i Jämshög.
Jane Betts
