Kristallnatten - Hanna flyborg minns den än

Hanna Flyborg bodde hösten 1938 tillsammans med sin moster, sin tre år äldre bror och sin mamma i utkanten av Danzig där modern och mostern drev en liten livs- medelsaffär. Fadern var död.

Dagen efter Kristallnatten gick Hanna Flyborg tillsammans med sina kamrater genom staden och såg förstörelsen. Missionsförsamlingens föreståndare var konverterad jude. För det skulle han straffas. Missionshuset, där hon hade gått i söndagsskola, var förstört. Stora gatstenar hade kastats in i deras lägenhet på andra våningen. "Ut med judarna" stod det med meterhöga bokstäver på husväggen.

-Mina kamrater tyckte att det var festligt. Jag begrep inte vad de snälla människorna hade gjort för fel, han hade ju varit min lärare. Men jag sa inget!, säger Hanna Flyborg och fortsätter:

-Denna feghet, att inte våga säga något ens till kompisarna om vad jag tyckte!

Fackeltåg hjälper inte

Nazisterna tågar återigen. På Sveriges gator.

-Det är lika farligt att tiga i dag, säger Hanna Flyborg

Men hon tror inte på motdemonstrationer. Hon vet att ett alltför aktivt motstånd kan spela helt andra krafter i händerna.

-Det hjälper inte att jaga nazisterna med blåslampa. Man måste prata med dem med i stället, i alla sammanhang, också de små.

-Man måste undvika att skapa motsättningar och hatstämningar. För dom som piskar upp mot- ståndet, kan ha ett helt annat syfte och vilja använda hatet till något annat.

-Protesttåg och fackeltåg hjälper inte.

-Det viktigaste är att prata med barn och ungdomar i varje enskild årskull i skolan, gång på gång, varje år. Inte bara en gång under skoltiden. Barnen måste bli immuna mot det här tramset, säger Hanna Flyborg.

Räds all partidiktatur

Hanna Flyborg är också rädd för vad hon nu ser i Sverige. Hon kallar det "partidiktatur", det vill säga där en medlem i ett politiskt parti inte får ha någon annan åsikt än partiets.

-Partiledarna fyller sina tal med floskler. Ingen får ha någon annan åsikt än partiets officiella. Allt framställs som svart eller vitt. Sådant är mycket farligt. Det finns alldeles för få enskilda människor i ett parti som vågar säga något självständigt, ha en egen åsikt, säger Hanna Flyborg.

När hon för några år sedan deltog i resor med skolungdomar från Blekinge till koncentrationslägret Stutthof utanför sin hemstad brukade hon rita en gungbräda för barnen. I den ena änden satt diktaturen och i den andra demokratin. Hon ville förklara hur svår balansgången är.

-Det dåliga med demokratin är att beslut tar så lång tid. När man är ung vill man att allt ska gå fort. I en diktatur går det fort. Löften kan snabbt infrias. Inga demokratiska processer fördröjer målet.

Nazisterna lovade snabba förändringar i Tyskland och även Danzig där nazisterna var på stark frammarsch redan 1936. Många hade det mycket fattigt. Arbetslösheten var stor. Nazisterna kom med löften om stora, snabba materiella förbättringar. "Vallöften" som sedan genomfördes med diktatoriska medel.

- I en diktatur har man två val som enskild. Antingen stannar man och dör i ett helvete. För ett helvete är det. Man känner det inte så länge man lyder. Men den dag man vill något eget eller har en avvikande åsikt, inser man att det är ett helvete man lever i.

-Eller så flyr man eller blir bortjagad. Då har man vänt det onda ryggen. Men måste ändå leva med det.

Sedan, efteråt? Man kan hata och kräva hämnd. Eller man kan, som Hanna Flyborg nu försöker göra:

-Skaffa sig en insikt om vad som hände, vara ärlig och återvinna demokratin.

I Hitlerjugend

Hanna Flyborg bodde hela kriget i Danzig. Hennes mamma kämpade hårt för att hålla sig och barnen fria från att bli "nersmittade av nazism". Modern försökte bland annat få in Hanna i en skola där inte rektorn och lärarna var nazister, men misslyckades.

Alla barn som fyllt tio var tvungna att gå in i Hitlerjugend. Medlemskap var obligatoriskt. Hanna Flyborg blev själv en flicka i Hitlerjugend. Hennes bror blev inkallad innan han hade fyllt 15 år.

I mars 1945 flydde Hanna Flyborg, hennes mor och moster undan ryssarna. Kaos rådde. Slumpen gjorde att de kom med en tysk flyktingbåt till Köpenhamn.

De bodde ett halvår instängda i ett flyktingläger, inte speciellt omtyckta av de danska motståndsmännen.

Via Arvid och Stig Boman, präster vid Svenska kyrkan i Köpenhamn, fick de besked om att mormodern och en yngre moster kommit med de vita bussarna till Sverige.

-Jag glömmer aldrig när vi fått veta det, hur jag gick från Gustafskyrkan och upptäckte att det fanns något som hette vår, att fåglarna fortfarande sjöng, säger Hanna Flyborg.

Mormor född i Karlskrona

Hanna Flyborgs mormor var född 1870 i Karlskrona. Hon hade utvandrat till Tyskland när hon var 19 år, gift sig med en tysk man och bosatt sig i Kiel.

Nu fanns hon och yngsta mostern, Ina, i Sverige. Hanna, hennes andra moster och modern ansökte om visum till Sverige.

De fick vänta länge, men till sist fick de inresetillstånd. Den första tiden bodde de hos en familj i Nättraby där moster Ina fått arbete.

Julen 1945 kunde de förenas i den nya bostaden, en lägenhet i Lyckeby. Kriget var slut.

På julaftonen kom ett telegram från Röda Korset. Brodern Georg levde. Familjen hade överlevt.

Svårt att förstå

Hanna Flyborg har känt det tungt att leva med sina upplevelser.

Hon försöker fortfarande förstå. Och inser hur svårt det är för ett barn att inte infekteras och påverkas av massiv politisk propaganda där inte en enda avvikande åsikt är tillåten. Hennes mamma insåg faran, och kämpade för att värja sig själv och sina barn.

-Det är svårt, ja, omöjligt, säger Hanna Flyborg, för den som inte varit med om det själv, att förstå vad som hände före kriget.

Men hon kan inte ge upp, stillatigande höra och åse nya och gamla partiers propaganda.

Hon har nyligen läst Max Mannheimers Spätes Tagesbuch (Sen dagbok), där författaren berättar om sina upplevelser i koncentrationsläger.

Han har precis som Hanna Flyborg besökt skolor och berättat för elever om sina upplevelser i olika läger. Deras historia är inte lika. Men hans insikt beskriver det Hanna Flyborg vill säga, inte endast till barn och ungdomar, utan också till oss som är vuxna men inte varit med om kriget:

-Ni är inte ansvariga för vad som har hänt. Men ni är ansvarig för att det inte händer igen!

Detta är Hanna Flyborgs klara och erfarenhetsbaserade budskap: Vi är ansvariga för att det inte händer igen.