Det första som Micke Karlsson plockar fram ur hyllan är norskt. Kaizers Orkester. En grupp med influenser från allt mellan industri, folkmusik och pop.

- Sjuk humpa. Det är det enda jag kan komma på för att beskriva det. Skön musik. Lite flippat. Och norskt. Ungefär hälften av mina skivor är köpta i Norge.

Inte så konstigt kanske. Micke Karlsson, aktiv musiker som haft ett finger med i både musikföreningarna Tallet och Iskra, lämnade Bräkne-Hoby och Blekinge och flyttade till grannlandet i slutet av nittotalet. Vad som från början var en jobbresa slutade med en utbildning till ljudtekniker.

Musik in i minsta detalj, med andra ord.

Han håller sig med en väldigt varierad skivsamling, Nick Drake samsas med Soundgarden. Rage Against The Machine får luta sig mot Blind Melon.

- Jag är väldigt splittrad när det gäller stilar. Att jag jobbat så mycket med musik har ju helt klart påverkat hur jag lyssnar. Det är intressant att leta efter ett speciallt ljud eller en särsild effekt i låtarna. Han tänker efter.

- Men så måste jag betona att jag inte börjat gilla Sting! Det är alltför många ljudtekniker som gör det.

Han gör en grimasch. Vi byter ämne. Bräkne-Hoby kommer på

tal. Hemstaden.

- När jag tänker på Hoby så tänker jag på grunge. Ronneby är mer punk, tycker jag. 1994, när jag började engagera mig i musik, var ett bra musik- och skivår. Då kom till exempel Superunknown med Soundgarden. Samtidigt kom musikföreningen Tallet i gång.

1994 var även året när han upptäckte bandet framför alla andra. Nine Inch Nails.

- Kommer fortfarande ihåg när min kompis Danne kom med The Downward spiral och sa "Det här måste du höra!" Det tog

inte lång stund förrän jag var såld. Det är faktiskt det enda jag samlar på nu förtiden.