Kamp mot droger blev hyllad pjäs

VI TRÄFFAR CARINA Fransson på Bräkne-Hoby folkhögskola. Höstluften sveper oss som ett nedkylt täcke, trots att solen står högt på himmelen. Det är eftermiddag, elever och lärare verkar röra sig hemåt.

Carina berättar att hon väntar Tina Wilhelmsson och Sofia Arvidsson när som helst. Det är de som skrivit och medverkar i pjäsen som bygger på Carinas historia.

Under tiden berättar hon bakgrunden till varför just hennes tonårsskildring blev till den pjäs som dagen efter vi träffas ska spelas upp på Militärhemmet i samband med en antidroginformation.

Vi går tillbaka i tiden då Carina var i elva-tolvårsåldern och bodde i Ronneby. Det var då, när en äldre missbrukare flyttade till området där hon bodde, hon först kom i kontakt med hasch.

- Att påstå att hasch inte är samma inkörsport till ett drogmissbruk som amfetamin och heroin köper jag inte. Det är det, säger Carina allvarligt.

HON KAN INTE SÄGA exakt när hon gick över till tyngre droger. Men hon kom allt längre ner i missbruket och längre bort från verkligheten.

- Jag var sönderstucken överallt. Jag var riktigt dålig. Jag tog allt som fanns och hade kommit över alla gränser. Visst fanns tankar på att jag en dag kunde ta en överdos, men resonemanget då var: vadå vi ska väl alla dö någon gång, suckar hon.

Utåt finns inga spår av den historia hon bär. Hon berättar med lugn, allvarlig och samtidigt lättad röst vad hon upplevt. Inom henne kommer det alltid att finnas kvar. Men hon kom ur det i tid, det är hon glad för i dag.

Vändningen i Carinas liv var när hon fick reda på att hon var gravid med sin i dag åttaåriga dotter.

- Det var något som klickade. Något som sa till mig att antingen slutar jag nu eller dör vi.

MEN VÄGEN TILLBAKA gick inte spikrakt framåt.

- Det var inte roligt. Jag satt på ett så kallat låst behandlingshem i Värnamo med staket runt omkring. Jag fick vara där graviditeten ut. Det hände mer än en gång att jag ville gå därifrån, bara skita i allt, men i och med att det var låst gick det ju inte. Det tackar jag för i dag.

När hennes dotter var född flyttade hon till ett annat hem i Jönköping. Det var där omstarten till hennes nya liv skedde.

- De hade en psykolog som rev upp allt från när man var barn och tragglade det om och om igen. Det var tårar, mycket sjabb och hysteri. Men det behövdes för att rätta till sig. Jag tror inte bara man kan bli avvänjd och sedan gå ut och leva ett normalt liv. Det krävs hjälp från en psykolog. Men grunden är förstås att man måste ha viljan att bli hjälpt, annars går det inte.

När Carina skulle skrivas ut kände hon sig inte redo utan bad att få stanna tills hon kände sig redo.

I dag är hon helt fri från sitt missbruk, men säger att det fortfarande kommer svåra stunder.

- Jag tror aldrig man kan bli helt fri. Det är trots allt en flykt. När man tar droger blir allt till en början rosa och då ser man bara det rosa skimret. Det är ungarna som gör att jag inte gör någonting. Hade de inte funnits vet jag inte vart jag hade varit i dag.

DROGER BLIR ALLT VANLIGARE i vårt samhälle och missbruket sjunker i åldrarna. Något Carina tycker är fruktansvärt.

- Det går lägre och lägre ner i åldrarna. I dag kan de ta exctasy istället för ett par öl, det är en fruktansvärd utveckling. Det är också skrämmande när man får höra att det finns äldre narkomaner som försöker sälja i högstadier. Som jag förstår är det jättelätt att få tag på, det kostar visst ingenting heller. Förr var det inte så. Visst visste man hur man fick tag på droger men det var inte lika öppet.

Hon menar vidare att omgivningen måste vakna för att få bukt med ungdomars drogproblem. Att det måste finnas vuxna runt omkring och ett förtroende.

- Jag förstår inte att föräldrar inte är mer vakna i dag. Jag förstår att de inte var det förr. Då var det inte så utbrett, man trodde bara droger fanns i storstäderna och det fanns inte heller den informationen som finns i dag. Sen måste man ha i åtanke att en missbrukare är den största lögnaren som går i ett par skor. Jag ljög för min mamma och när hon förstod att jag hade problem blev vi ovänner, säger Carina.

- Då förstod jag inte hennes gråt och förtvivlan. I dag förstår jag hennes reaktion. Om något av mina barn faller dit och jag inte reder ut det själv skulle jag sätta de på tvångsbehandling innan det är för sent. De skulle säkert svära åt mig då, men tacka mig efter ett par år. Det gjorde jag.

NU HAR ÅREN GÅTT. Carina är inne på sitt andra år på folkhögskolans samhällsvetenskapliga linje. Var kommer då pjäsen in? Jo . . .

- Vår lärare bad oss skriva om våra tonår. Jag tyckte inte jag hade något att skriva, jag hade inget kul att berätta, säger Carina.

Men det blev en uppsats. Den uppmärksammades av en lärare som tog med sig den till sin dramaklass. Där kommer Tina och Sofia in i bilden.

Tina och Sofia har anlänt till skolan och sluter upp i parken utanför där vi sitter. De berättar när deras dramalärare kom med Carinas historia och när Sofia fastnade för den.

- Hon sa till mig att vi måste göra något av den. Det var en så fruktansvärt tragisk historia. Men vi behövde mer kött på benen för att göra den rättvisa. Då träffade vi Carina och lärde känna henne, då kändes det bättre. Men det var jättenervöst att spela upp den för henne, det var ju som att spela upp hennes liv, berättar Tina och fortsätter:

- Sen har vi ju kollat med Carina om replikerna stämmer.

- Ja, jag trodde inte det var sant när jag såg den första gången, det var ju mitt liv, säger Carina och skrattar mot Tina och Sofia.

Första föreställningen visades på folkhögskolan, därefter på Sunnadals- och Vedebyskolan.

REAKTIONERNA HAR VARIT överväldigande.

Sunnadals rektor sa bland annat att det var första gången eleverna var helt tysta under en droginformation. I övrigt har pjäsen beskrivits som gripande, stark och realistisk.

- Jag är så stolt över Carina. Dels för hennes mod och dels för hennes rakhet. En del högstadieelever har försökt ställa provocerande frågor efter pjäsen men Carina svarar bara rakt ut, helt ärligt. Det är så starkt, menar Tina.

- Jag har ingen statistik, kan bara berätta hur det är att vara narkoman och hur det är att komma tillbaka. Ingen kan slå mig på fingrarna för det jag berättar. Jag berättar bara om mitt liv.