"Idol lämnade sällan de inkörda spåren"

Uträknad, utskrattad och ute i kylan. Ja, det kan inte ha varit lätt att heta Billy Idol de senaste sisådär tio åren. Men så står det ju också daterad åttiotalsartist stämplat i pannan på honom, och i egenskap av sådan är han naturligtvis inte vatten värd i mångas ögon.

Mantrat om epokens uppblåsta uselhet har upprepats så många gånger vid det här laget att det nästan blivit sanning, vilket är mer än lite synd. För en sådan som Billy Idol personifierade show, rock `n roll och en sorts svettig glamour på en och samma gång. Det här var en tid då rockens frontmän hade en exhbitionistisk personlighet och var "lager than life", något som grungens ångestorgier såg till att sudda bort.

Det var med detta i åtanke jag avnjöt den gamle Idol(ens) comebach på det sedan länge utsålda Vega. I ärlighetens namn var han väl ingen given favorit då det begav sig, men insikten att den kraftigt blonderade sångaren behövs gjorde sig påmind i samma ögonblick som han en bit in in konserten på typiskt dubbeltydigt vis lovade oss - eller åtminstone den kvinnliga delen av publiken - att han skulle få oss att skrika. För den kaxiga här-kommer-jag attityden och den ogenerade viljan att stå i centrum och fjädra sig har alltid ett givet underhållningsvärde. Åtminstone så länge det hela kombineras med ett visst mått av professionalism och en dos av glimten i ögatattityd.

Det vore dock synd att påstå att man blev direkt överraskad av söndagens show, Idol lämnade aldrig eller sällan de väl inkörda spåren. Det mest oväntade var en lågmäld

Randy Newmancover. Annars var det spridda skurar från hitkatalogen och nya albumet Devil?s Playground där betoningen självklart låg på det förstnämnda. Fast ingen borde kunna påstå annat än att Idol levererade varan, och det var trots allt huvudsaken. Sångaren är uppenbarligen i god form, och då talar jag inte i första hand om hans vältränade och ständigt exponerade överkropp. Lite mindre uppskruvad på scen än förr kanske, men likväl energisk, vital och osnutet karismatisk.

Överlag var det lika givande att se honom i typiska rocknummer som boogierockabillyn To Be A Lover, uppdateringen av Doors L.A. Woman och givna paradnumret Rebel Yell som i balladerna Eyes Without A Face och den faktiskt ganska bitterljuva Sweet Sixteen. Här visade Idol att han har ett större romantiskt hjärta bakom machofasaden och den spända överläppen än vad somliga kanske tror, vilket gav en klädsam motvikt till den annars så dominerande grabbigt coola framtoningen.

Sedan får man väl i ärlighetens namn säga att Idol till stor del bars fram av det spelglada tajta bandet med gamle vapendragaren Steve Stevens i spetsen. Stjärngitarristen fick stort utrymme att glänsa, och tog för sig ordentligt av uppmärksamheten. Det långa inledande solot till Rat Race var t.ex. inte bara en akustiskt orienterad orgie i fantasifulla gitarrfigurer, utan också en provkarta på renodlat publikfrieri. I vanliga fall brukar sådana här övningar vara stentrista, men här höll Stevens det hela på en nivå som både var föredömligt varierad och fokuserad på väsentligheterna.

Ungefär samma sak kan för övrigt sägas om tillställningen som helhet. Idol lär inte ha värvat några nya fans i förrgår, men han visade om inte annat att han alltjämt kan leva upp till myten om sig själv och bjuda på en rockshow värd (åttiotals)namnet utan några större döda punkter.

Peter Eliasson

Fotnot: Billy Idol spelar på Hovet i Stockholm i kväll