Heder åt de ljusskygga

En gång på en whiskyprovning i en högskolesal någonstans sa den kvinnliga föreläsaren:

- Drick god whisky på tisdagar. Det är veckans mest sömniga dag.

Jag borde tullat på flaskorna den här tisdagskvällen, men mitt svenska samvete ropade stopp och belägg ty alkohol dricker vi aldrig på måndagar och tisdagar.

Ändå, kvällen skulle kanske blivit varmare då. Lite mera mysig.

Nu tvingades jag genomlida tidernas mest sömniga Grammisgala och alla som fram till i går kväll haft hopp om den svenska skivmarknaden bör tänka om.

Marknaden är lika begravd som, tyvärr, den gamle gode hjälten Marlon Brando.

Och Göteborgsduon The Knife, som sopade salongen med allt annat skräp, gjorde helt rätt som aldrig var där.

Varför skulle syskonen Dreijer sitta i finkostymerna och svettas när det finns ny, banbrytande musik att producera?

Å andra sidan kunde de skickat dit någon för att hämta de sex priserna. Någon skön kuf från Hammarkullens höjder. Eller i alla fall någon gammal sunkig trubadur som Totte Wallin, som kunde tagit mikrofonen, sagt åt tölparna i isrinken att nu banne mig måste vi skärpa oss.

Det är väl dags att ge publiken - skivköparna! - något som går att lyssna på.

Å andra sidan hämtade aldrig Brando sin Oscar för bästa manliga huvudroll i Gudfadern 1972.

Han skickade dit en ung okänd indianska som, å hans vägnar, skulle vägra ta emot priset med hänvisning till USA:s skandalösa sätt att behandla sina urinvånare.

The Knife är måhända inga urinvånare.

Refreshments är det och att överhuvudtaget detta geggiga krogband var nominerade i klassen Årets rock var ett skandalöst sätt att behandla alla oss andra. Vi som verkligen tror att musiken fortfarande har kraft och mandat att förändra liv och få hjärta att bulta, blöda och på sikt läka igen. Tror till och med bröderna Jablonski instämmer i detta. Tyvärr prisades aldrig Peter och Patrik Jablonski.

Tack till Borlängerockarna Mando Diao i alla fall. Ni är, trots er fånigt kaxiga fasad, rätt hyggliga pojkar.

Och en liten läderkram till Martin Stenmarck. Du var så glad. Så lycklig. Du, stackars vackra pojke, som var förra årets stora förlorare. Hånad och hatad och bespottad som få. Nu kom du hem till slut. Det var faktiskt ett fint ögonblick denna sega afton.