Hair en tillplattad premiär

l Musikalen Hair

-Konserthuset i Karlskrona

-Produktion: Mycke Nöje i Sverige AB

-Regi och manusbearbetning: Reine Lööf

-Koreografi: Vicke Johansson

-Scenografi: Jens Arbén

-Musikalisk ledning: Ann Milesson

Året var 1968 när den första spretiga versionen av musikalen Hair sattes upp. Ett år senare kom filmen som stramade upp budskapet och drog en röd tråd genom berättelsen. Men innehållet var detsamma, en sammansvetsad grupp av hippies revolterade mot Vietnamkriget och predikade budskapet peace, love and understanding.

Sedan dess har åtskilliga varianter av Hair gjorts.

En av dem är lördagens uppsättning på Konserthuset i Karlskrona.

En ensemble klädd för hippiestrid intog scenen. I stället för att belysa brutaliteten under Vietnamkriget lyftes aktuella 2000-talshändelser in.

Vietnam byttes ut mot Irak, Ricky Lake nämndes i en bisats och 60-talets demonstrationer förde tankarna till Göteborgskravallerna.

Tidsmarkörer som kunde ha varit fyndiga, men som var aningen övertydliga och nådde ändå inte riktigt fram. De tappade sin glans och försvann in i ett gytter. Kanske för att ljudet var dåligt. Det var svårt att höra sångtexterna som framfördes på svenska. Kanske för att det var en svag sammanhållning av berättelsen, den röda tråden hade klippts av på för många ställen. Och kanske saknades det karisma och variation. De flesta sångnumrena var alldeles för lika varandra. Lite väl mallat, stereotypt och monotont.

Det skulle behövas mer energi, större kontraster och fler överraskningar för att nå fram. Nöjesmakarna Mycke Nöjes föreställning var alldeles för platt och jämn. Hade det varit en krogföreställning hade jag köpt varenda nummer, men nu utgav den sig för att vara en välregisserad och professionell föreställning som kostade 300 kronor och som framfördes i ett konserthus.

Men visst bjöds det också på överraskningar. Mycke Nöje avvek från originalet på flera punkter. Genom att ge sig ut i publikhavet och föra en dialog med åskådarna gjorde de ett publikfrieri som gick hem hos dem som satt på parkett. Men publiken på balkongen missade den poängen fullständigt.

En och annan stjärna lyste också upp föreställningen. 31-åriga Valeria Dasilva från Stockholm var den som stod för röstresurserna. Med en djup, tydlig och stark stämma framförde hon Jag och Lucifer (Going Down) och God morgon stjärna (Good morning starshine). Den rösten nådde ut, även till bänkraderna längst bak i salongen.

Scenografin var också genomtänkt och fyndig. Ett tjugotal, trekantiga stora lådor fick i olika konstellationer fungera som kravallstängsel, skolbänkar och scen, en sparsmakad och spartansk lösning med finess.

Ibland är det det enkla som är det bästa.

Ytterligare en föreställning ges i Karlskrona den åttonde november.

Sanna Nilsson