Gamla stötar blir som nya

° Score

° Regi: Frank Oz

° I rollerna: Robert De Niro, Edward Norton, Marlon Brando och Angela Bassett m. fl.

° Filmens längd: 2 tim 4 min

° Åldersgräns: Tillåten från 11 år

° Skandiabiografen, Karlskrona

Det är klart att en film med Marlon Brando, Robert De Niro och Edward Norton väcker förväntningar. Förvisso har de båda förra, på senare tid haft svårt att hitta material att engagera sig i, och Brando har väl inte gjort något sevärt på senare tid förutom Don Juan de Marco. Norton däremot, som kanske är mest känd från American History X, är en stjärna på uppåtgående. Och nu sammanträffar de i Score, en rififihistoria av komediregissören Frank Oz .

De Niro är jazzklubbsägaren Nick, som också är specialist på att öppna andras kassaskåp. Han vill sluta sin brottsliga bana, men övertalas av tjuvgodssäljaren Brando till en sista kupp. Detta innebär att han tvingas bryta mot två av sina oskrivna regler. Han skall stjäla på hemmaplan, Montreal. Han skall samarbeta med en okänd yngre förmåga, Norton. Föremålet för den spektakulära stölden är en antik spira, väl bevarad i tullhuskällaren. Ja, det verkar kanske inte som något fräscht grepp och du har säkerligen sett något liknande förut, men det är gjort med stil. Och visst är det roligt att få se en amerikansk spänningsfilm utan biljakter, utan folk som sprängs i bitar och utan annat meningslöst våld.

Filmen har en onödigt lång startsträcka fram till kuppens iscensättande. Förvisso är det en njutning att se de gamla stötarna planera sin sista stöt i Nicks bar. Men här finns också ett onödigt avsnitt med en datanörd. Jag måste tillstå ett det nu allt vanligare spänningsgreppet med tapplande på tangentbord och flimrande dataskärmar snarast får mig att tappa intresset.

Så varför införa bifigurer när det ändå är de tre stora som är anledningen till att vi tittar på filmen?

Att inte översätta filmnamn till svenska är olat, men här kan jag förstå den filmbolagets dilemma. Enligt min engelsk-svenska ordbok har ordet score ett flertal betydelser, förutom rispa kan det bland annat också betyda skuld, tur och att nå sitt mål. Jag har svårt att se en svensk motsvarighet som samtidigt ger dessa associationer.

Nå, lever filmen upp till förväntningarna? Brando verkar tyckt det hela var roligt och samspelet med De Niro ger vad man kan hoppas på. Edward Nortons Jack har omisskännliga drag av Dustin Hoffmans Rain Man, men sämre förebild kan man ju ha. Tyvärr misshushållar Oz med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Angela Bassett, som borde fått mer att göra. Att det dessutom bjuds på en hel del god jazzmusik som film"score" är en bonus, bland annat hörs Charnett Moffetts basgångar och Tim Hagans sordinerade trumpet. Och på Nicks klubb NYC uppträder både Cassandra Wilson och, alltför kort, Mose Allison. Så att vi redan har sett den inte helt trovärdiga historien förut får vi väl stå ut med, för trots allt blir Score en stöt som efter en onödigt lång resa lyckas.

Thomas Ahlqvist