Filmrecension: Ond tro

Det är inte realism som regissören Kristian Petri är ute efter i thrillern "Ond tro" utan stämningar. Men resultatet blir att man aldrig ser människor på duken utan bara bokstäver och litterära konstruktioner. (TT Spektra)

Nyheter • Publicerad 8 september 2010

Genre: Thriller

Premiär: 10 september 2010

Med: Sonja Richter, Jonas Karlsson, Sven Ahlström med flera

Regi: Kristian Petri

Speltid: 1 tim 45 min

Censur: 15 år

Betyg: +

Kristian Petris "Ond tro" har fått sin titel av ett nyckelbegrepp i Sartres "Varat och intet", en bok han skrev i inre dialog med Heidegger.

Det vet jag inte efter att ha sett filmen utan läst en lång Petriintervju i kulturtidskriften FLM.

Och då förstår ni. Abstraktionsnivån i "Ond tro" är hög som ett centralasiatiskt bergspass och filmen därigenom lika svårforcerad.

I inledningen av "Ond tro" passerar huvudpersonen Mona (Sonja Richter) en döende man i en garageinfart. Hur reagerar hon då? Ringer polisen? Svimmar? Freakar ut? Nej. Hon går fram, hukar, tittar tankfullt, nästan sensuellt, på mannens blödande sår och går sedan sakta vidare.

Mitt tips är att detta aldrig i den långa historien av människas våld mot människa någonsin har hänt. I "Ond tro" händer det redan efter tre minuter.

Och märkligare blir det. Mona är en taggig halvpsykopat som "tar ledigt" från jobbet utan att berätta det för någon; när folk närmar sig henne reagerar hon genom att vara nollställd eller direkt motbjudande. Ändå blir hon inte inspärrad utan omsvärmad av varenda man som sätter sin fot på filmduken.

Sedan bevittnar hon flera våldshandlingar. Och någon dag senare springer hon helt slumpmässigt på gärningsmannen och skuggar honom till en sunkig hamn där folk spelar kort och dricker whisky i baracker och nätbrynjor. Hon blir också själv skuggad. Av vem? Varför? Ingen får veta. Visst, det är inte realism som Kristian Petri är ute efter utan stämningar, men resultatet blir att man aldrig ser människor på duken utan bara bokstäver och litterära konstruktioner.

I mina anteckningar skriver jag "alltför mycket av svensk film präglas av 80-talets litteratur, som om alla manus fortfarande skrivs av Mare Kandre". Det är innan jag får veta att filmens manus ÄR skrivet för tjugo år sedan, av dramatikern Magnus Dahlström. Och för mig har tiden sedan länge sprungit förbi det här kyliga betraktelsesättet. Jag är betydligt mer intresserad av vad som verkligen händer när man ser en döende medmänniska på gatan.

Och så vaknar Mona i sin lägenhet, duschar och äter frukost, och någon välvillig recensent kan tala om "intressant stilövning, drömmens logik" så har det gått ytterligare tre minuter av den svenska filmhistorien.

Tidningarnas Telegrambyrå

Så här jobbar Blekinge Läns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.