En tid hos Doktor Flinck

Vi har bestämt träff på redaktionen. Han väntar utanför, en halvtimme efter utsatt tid. Det är ingenting.

Första gången vi skulle göra den här intervjun var för drygt två månader sedan inför hans senaste besök i Växjö även då för att spela Doktor Flinck.

Den sköts upp gång på gång av en massa olika anledningar, och till slut var det för sent. Så en halvtimme nu är verkligen ingenting.

Vi hälsar.

- Jag måste röka Har ni något rökrum här inne?, säger han.

Det har vi inte.

- Alltså jag mår inte bra, det är en sak som hänt privat, inget jag vill prata om, men jag måste röka när jag mår så här. Kanske inte kedjeröka, men nästan.

Inte nöjd själv Det fixar sig, med kall luft från ett öppet fönster med utsikt mot Strykjärnet och Norrtullskolan, så berättar 45-årige Thorsten Flinck hur det kommer sig att han är tillbaka i Växjö.

- Jag fick väldigt bra respons senast, men jag var inte nöjd själv. Jag orkade inte grotta ner mig i smärtan och sorgen, utan blev

entertainern Thorsten Flinck i

stället. Jag kan ju det, men det är inte så Doktor Glas ska spelas. Så nu blir det ett nytt försök. Och så hade vi vägarna förbi, och vi

behöver förstås pengarna.

Han pratar mycket. Alltid är det någon avstickare som han slinker in på i sitt resonemang.

Som att Keve Hjelm var hans "stora kärlek", både som en pappa och som en son. Eller om bristen på unga, begåvade skåde-

spelare i Sverige, de dåliga scen-skoleutbildningarna, eller om att han äntligen efter fyra års hemlöshet har fått en egen

lägenhet.

Fängslande Det skulle kunna vara lätt att tappa koncentrationen, men Thorsten Flinck lyckas hela

tiden fängsla, skapa spänning, även om det som sägs inte alltid är så spännnande egentligen. Åtminstone lyckas han med det under den knappa timme vi träffas. Förmodligen har det med det han kallar berättaransvar att göra.

- Som skådespelare har man ett ansvar för berättelsen, och det tar jag. Jag kan berätta.

Däri ligger en stor del av min begåvning. Det och mitt seende. Jag kan läsa av människor väldigt snabbt. Jag skulle bli en bra mordutredare.

Nu blev det teater i stället, och han är medveten om att det kan låta som en klyscha när han säger att hans yrke är en nödvändighet, som terapi, för honom.

- Jag är en scenhora. Jag har ett behov av att tömma mig minst tre gånger i veckan. Jag måste upp på scen och få ur mig det jag har inom mig. Så är det bara. Men jag kompromissar inte med min konst, jag kan inte göra något bara för pengarna, det går inte. När det kommer till teatern är jag helt ärlig mot mig själv.

Ingen bråkstake Han hymlar inte med att hans behov av "att tömma sig" också lett till perioder av ett destruktivt leverne, framför allt då ett drogmissbruk. Men han kan ändå inte ställa upp på myten om Thorsten Flinck som den strulige bråkstaken, den oberäknelige.

- Den är helt felaktig, i vart fall när det kommer till mitt arbete. Där är jag totalt sorterad. Och i dag har jag inget annat liv än mitt yrke. Jo, mina döttrar då förstås, men även när jag är med dem pratar de också teater med mig, säger han med ett skratt.

Hans missbruk gjorde honom svår, för att inte säga omöjlig, att arbeta med. I dag är han vad han själv kallar "en enmansarmé", som till exempel i Doktor Flinck där han själv gör alla roller.

Själv kallar han pjäsen Doktor Glas, men det namnet fick han inte använda eftersom han inte har fått upphovsrättsinnehavarnas tillstånd att använda Hjalmar Söderbergs klassiska roman. Rättsprocess pågår, men det är inget han vill prata om: "Det är så uttjatat".

Kämpar vidare Din roll i Teatersverige då?

- Teater är en kollektiv konst, det är inget man ska syssla med själv. Jag kämpar för fullt för att komma tillbaka. Grejen är att för att klara det måste jag vara bättre än bäst, jag måste lysa över toppen eftersom jag har ett taskigt utgångsläge. Folk tror ju fortfarande att jag ligger med kanyler i armen i rännstenen.

De är dock få gånger han själv känner att allt klaffar till 100 procent. Av de över 2 000 föreställningar han har gjort är det kanske åtta, nio gånger då det verkligen gjort det.

Senast var med just Doktor Flinck i Uppsala.

Dessförinnan var det nog sju år sedan, konstaterar han.

- Men när det händer är det fantastiskt. Teater är kropp och vi skådespelare är neandertalare och när det verkligen funkar är det större än den vackraste kärleksakt. Det är för de gångerna jag fortsätter.

Men hur är det alla andra gånger, när det inte blir den där fullträffen?

- Ja, men det kan ju vara bra, riktigt bra till och med, men det går ändå inte att jämföra.

Thorsten Flinck kommer att fortsätta turnera med pjäsen Doktor Flinck en bit in även på nästa år, då en rad andra projekt också är på gång.

Projekt som innebär att han

inte behöver jobba ensam. Inget är dock helt klart ännu. Kanske blir det också tid att vila lite 2007.

- Jag är faktiskt en hemmakatt, till skillnad från vad många tror. Jag gillar att vara hemma och att gå ut på långa promenader runt sjön. Det enda som skiljer mig från pensionärerna som går där med händerna på ryggen är att jag inte har med mig några brödsmulor till fåglarna.