En näpen dödsmässa

Nyheter • Publicerad 4 november 2003

musik

Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem

Kören Ulrica Vocale

Malmö Barockorkester

Dirigent: Camilla Brunsberg.

Solister: Pernilla Ingvarsdotter,

Anna Einarsson, Johan Linderoth

och Johan Wåhlberg

Amiralitetskyrkan i Karlskrona

lördagen den 1 november

Ibland är det bättre med en dålig konsert. Den ger åtminstone utrymme för ilska och besvikelse. Det näpna framförandet av Mozarts Requiem i Amiralitetskyrkan i lördags lämnade emellertid bara ett "jasså" efter sig. Visst, både orkester, solister och kör spelade och sjöng oklanderligt. Kören textade bitvis fint och i orkestern fanns både precision och tidsenlig spelteknik. Men var fanns känslan och budskapet? Var fanns rädslan och våndan i satsen om Vredens dag (Dies irae)? Var fanns överhuvudtaget medvetenheten om textinnehållet? Det var betecknande att prästen i sitt tacktal önskade publiken en "fortsatt trevlig kväll" medan dödsmässans sista toner fortfarande ekade omkring uppe under takkupolen.

Det rent tekniska framförandet förtjänar dock beröm. Den lokala kören Ulrica Vocale artikulerade som nämnts väl, och besatt också både exakthet och renhet i intonationen. De fugerade satserna klingade riktigt frejdigt, även om mansstämmorna gott hade kunnat vara starkare.

De fyra solisterna - Pernilla

Ingvarsdotter, sopran, Anna Einarsson, alt, Johan Linderoth, tenor, och Johan Wåhlberg, bas - gjorde bra ifrån sig tekniskt. De båda männen har fylliga röster även om basens bärighet försvann lite i det lägsta registret. De kvinnliga solisterna visade prov på den lilla men välavvägda frasering som passar så bra i Mozarts musik. Men som sagt; tyvärr tycktes samtliga solister och kören vara omedvetna om textinnehållet. Få förstår förstås latin, men det är trevligt om sångarna åtminstone låtsas begripa att de framför ett budskap - i det här fallet den katolska begravningsmässan - och inte ser ut som nollställda robotar som på rätt ställen ska leverera toner med vissa bestämda svängningstal. Då blir det fysik och matematik - inte musik.

Malmö Barockorkester arbetar inte heltid som ensemble, utan består av professionella musiker från andra håll, som tillfälligt slår sig samman inför speciella evenemang - som i lördags. Musikerna spelar på originalinstrument från 1700-talet, vilket ger orkestern en karaktäristisk mjuk och dämpad klang. Det fordrades kanske inte så ljudstarka instrument på den tiden då publiköronen fortfarande var oskadade av trafikbuller och skräniga underhållningsprogram i tv. Orkestern blev, trots allt, konsertens stora behållning. Musikerna tycktes bra samspelta och solobasunisten Ole Kristian Andersen (från Helsingborgs symfoniorkester) gav från predikstolen en mycket minnesvärd version av Tuba Mirum. Basunen var på den tiden det enda mässingsinstrument som kunde spela alla skalans toner och det tog Mozart till vara på ett sätt som var unikt. Mästaren skrev sitt Requiem år 1791 med erfarenheterna från ett helt tonsättarliv bakom sig.

Amiralitetskyrkan var fullsatt denna sena lördagseftermiddag och de flesta var säkert nöjda med konserten. Som alltid när lokala körer framträder är ambitionen och det nedlagda arbetet värt stor respekt. Om framträdandet också kryddas med inlevelse i texten kommer resultatet säkert att bli riktigt, riktigt bra när det drar ihop sig till påsk och passionsdramer. Ett riktigt lidande önskas! Inte en " fortsatt trevlig kväll" eller en dirigent som glatt leende leder sin kör i Dies iraes text om folkens skräck inför den kommande domen.

Christer Thörnquist

Så här jobbar Blekinge Läns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.