Han är de ungas dramatiker. Redan profet i hemstan Göteborg. Nu ska Mattias Anderssons pjäser på export.

- Målet är att göra teatern till en del av samhällsdebatten. Men man får inte bli desperat och göra hiphopteater bara för att nå unga.

Mattias Anderssons pjäser brukar väcka uppmärksamhet. För att de lockar publik, för att kritikerna gillar dem men kanske framför allt för att de handlar om ämnen som berör.

Ämnen som inte sällan lika gärna kunde vara hämtade ur nyhetssändningar eller dokumentärer som avhandlar mobbning, integration eller klassklyftor.

I Dom på Göteborg stadsteater förra hösten anknöts till brandkatastrofen på Hisingen och livsvillkoren för unga människor i förorten. Pjäsen lockade en helt annan publik än den normala på institutionsteatrar.

Den tysta begrundande medelålders publiken var oftast utbytt mot unga entusiastiska åskådare som vädrade sina känslor. För en ung dramatiker som vill föra in samhällsdebatten i teatern, kunde inget vara en större framgång.

- Men det är svårt att göra teater som debatteras. Och ska man göra det får det ske på rätt sätt, inte genom att göra teater som ser ut som musikvideor bara för att man oroligt vill locka till sig en ny publik.

Mattias Andersson tycker att det finns tillräckligt med lättviktiga komedier i vår omvärld utan att teatern ska behöva bidra med mer sådan. Vill man titta på komedier att må bra av är det bara att knäppa på tv-n. Teaterns roll är att våga allvaret, men också bjuda en annan sorts komik som bara är möjlig på teaterscenen.

Oftast påtalas Mattias Anderssons engagemang och starka klasskänsla. Men inte på det gamla proggsättet med moralistisk slutkläm, utan med en skärpa och svärta som dagens unga svenskar känner igen.

Språket vågar vara ungt, kanske på slang och gärna med förskjutningar av betydelser. Och, det bör ju påpekas, Mattias Anderssons är givetvis först och främst hängiven teaterman. Inte demagog.

- Nej, i bilden av mig tror man kanske att det bara handlar om budskap. Men själv jobbar jag hårt med teaterns form. Min senaste pjäs, Den offentliga sektorns stilla längtan till något bortom bergen, låter jag utspela sig på dagis.

- När bilden av det upplösta samhället placeras i dagismiljö blir det en stark krock mellan form och innehåll, sådant tycker jag om.

Mattias Andersson tror att hans publik finner nerv, identifikation och humor i hans pjäser. Och det är just teaterns form som är dess styrka.

- Den teatrala formen kan ge en ung publik en ny vinkel. Genom att formen är annorlunda kan den närma sig bekanta ämnen på nya sätt.

Mattias Andersson är utbildad skådespelare och arbetade som sådan i fem år på Backa teater i Göteborg i mitten av 90-talet. 1993 debuterade han som dramatiker och regissör med Och utanför ligger havet. Genombrottet skedde med "K+M+R+L" om fyra arbetslösa ungdomar som han satte upp med egna teatergruppen Ungdomsdivisionen. Skådespeleriet har han numera lagt ned till förmån för ett flitigt skrivande, tio pjäser har han hittills hunnit med. De flesta skrivna för Göteborgsteatrar, men även ett par för Älvsborgsteatern i Borås och en för Stockholms stadsteater. Hittills har han haft närmast full kontroll över uppsättningarna i egenskap av regissör, men nu beger sig hans pjäser ut på export.

- Teater är så irrationellt och mystiskt att man aldrig vet vad som blir bra. Det finns inga garantier. Men det känns bra så här långt.

Han talar om Den svagare som satts upp i norska Bergen. Den mycket självbiografiska Löparen om en ung mobbad kille sätts upp av en ung ensemble på Helsingborgs stadsteater. Skådespelarna är bland annat hämtade från gruppen Teater Inkompetent som även sysslat med stand-up comedy, därför tror Mattias Andersson att pjäsens långa monologer kommer att hanteras dynamiskt.

Johan Malmberg