En frågande bok om död och slöseri
Den andra boken. Inom populärmusik brukar man prata om den svåra andra skivan. Men för Johannes Anyuru, vars första diktsamling Det är bara gudarna som är nya höjdes till poesiskyarna av en i stort enad kritikerkår, måste känslan ha varit liknande: Den andra boken.
Nu lär han i och för sig ha påbörjat Omega innan debuten kom ut, men död och sjukdom bland vänner och släkt ändrade helt inriktning på det som skulle ha blivit ett politiskt verk. I stället blev det en frågande bok om död och slöseri med liv, men ur ett Anyuruanskt perspektiv - en röst som inte stannar vid sig själv utan alltid tar med sig allt från några kompisar till hela mänskligheten i sina frågor utan svar. Inledande dikten skapar någon sorts övergripande känsla:
Linjerna i handflatorna
när man kupade dem
för att dricka
ur kranen
borta vid gympasalen:
fasetterna
i en kristall
Vad för sorts
varelse är människan
egentligen?
De av oss som såg Johannes Anyurus spoken word-föreställning Abstrakt rap, som turnerade med Riksteatern Jam genom Blekinge för ett knappt år sedan, känner igen oss. Det familjära tar språngsteg ut i universum, ibland blir det häpnadsväckande, ibland ger det ett oengagerat intryck.
I Det är bara gudarna som är nya fanns en struktur, Homeriska fragment ur Illiaden satte stämningen inför olika avsnitt. Men det var inte denna ordning, utan vad författaren gjorde av den, som var givande. Troja var en plats i förorten där hjältarna Akilles och Odysseus härskade, den förre som en latino-ängel i täckjacka. Starka bilder som gav ett bestående intryck av allmänmänsklighet. I Omega finns också ett slags struktur, om än mindre påtaglig, men hur den behandlas skiftar drastiskt. Framför allt saknas åsikter. Det är en motsatt infallsvinkel mot den politiska. En liten trubbig men vacker strof ur ett kapitel som heter Los Angeles är talande:
Eller är hjärtat upphöjt
mot sandkornen
och molekylerna, som på
en tron, som axen är upphöjda
på sina grässtrån
för att knivarna ska nå dem?
Jag vill önska bort frågetecknet och höra diktjagets åsikt. Johannes Anyuru har fortfarande ett tilltal som kan fånga dig utan varning, men här får jag känslan av att han kände sig tvungen att utforska livet och dess oundvikliga slut, men var inte riktigt redo för uppgiften. Om sökandet är målet, irrar han alldeles för försiktigt omkring. Kanske var ämnet för nära inpå. Jag ser fram emot nästa politiska verk, det har legat och puttrat i bakgrunden i två böcker nu.