Kultur & Nöje

Dyster eller deprimerad

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Bertil Wik, läkare och recensent i BLT, skriver här om en ny bok om depressioner.
Boken är på över 700 sidor, men väl värd att läsa anser Wik.
Författaren till boken har själv lidit av depression under många år och prövat det mesta.
Han redovisar både mediciner och olika terapiers verkan...

° Titel: Depressionens demoner
° Förf: Andrew Solomon
° Övers: Gun Zetterström
° Förlag: Wahlström och Widstrand
Som Ingemar Stenmark brukade säga: "Det är int? lönt å förklar?, för dom som int? begrip?".
Samma sak formulerade Ludwig Wittgenstein så här: "Om det man icke kan tala, därom måste man tiga".
Andrew Solomon, journalist och författare, är depressionsdrabbad. Han kommer nu med en bok, Depressionens demoner, om känslolivets svåraste sjukdom.
Välskriven, lättläst och med hänsyn till ämnet häpnadsväckande nog rolig. Den har skrivits efter det entusiastiska mottagande hans artiklar i The New Yorker fick. Patientens berättelse är det viktigaste vid diagnostik. Vad säger han? Hur säger han det? Vad är det, han inte säger?
Detta är berättelser, egna och andras, tillsammans med intervjuer med psykologer och läkare, och bör kunna ge respekt för och självrespekt åt människor med depression.
Solomon hamnar dock i traditionella svårigheter. Han försöker redogöra för något, som angriper just känslolivet i dess egenskap av en i personligheten grundläggande struktur.
Dessa känslor drabbar emellertid det "själv", som ska redogöra för det. Det är säkert ingen tillfällighet, att de mest informativa berättelserna om ångest och depression, tar sig konstnärliga uttryck. Till exempel i Pär Lagerkvists prosa, Frödings lyrik, Munchs måleri och Ingmar Bergmans film.
Den senare blev för övrigt tillfrågad, om vad han menade med en film. Han sa: "Om jag kunnat förklara det i ord, hade jag inte gjort filmen".
Att lyssna till en människas berättelse om depression kräver stor empati. Depression är tabu och anses av många som en karaktärsdefekt.
En korrekt diagnos är likafullt nödvändigt. Depression presenterar sig ofta i kroppsliga symtom. Om dessa är det lättare för patienten att tala. Och förmodligen för doktorn att lyssna till.
Dysterhet, liksom sorg och glädje hör det normala livet till. Ordet "deppig" tillhör våra mest missbrukade och saknar numera substans.
Ordet "stress" är överanvänt, men relaterar till en verklighet, som även har med inre kemiska reaktioner att göra. Ökade stresshormoner går ofta parallellt med en sänkning av vissa signalsubstanser i hjärnan.
Frågan om vilket som är primärt, biokemin eller känslan har orsakat många gräl mellan framför allt läkare och psykologer.
Solomon driver tesen, och jag delar hans uppfattning, att det finns en, troligen ärftlig ökad sårbarhet hos vissa människor, samt att utlösande faktorer är viktiga. Detta leder till syntesen, att såväl medicin som psykologisk behandling behövs.
Det verkar vara så, att den medicinska insatsen är avgörande vid behandlingen och den psykologiska för att minska risken för återfall. Även om detta är en förenkling. Depression är en av människans största plågor och vanligaste dödsorsaker. Det ropas nu från många håll om överbehandling.
Visst finns det en sådan, men det finns framför allt en grav underdiagnostisering och därmed utebliven behandling Och till en del är detta våra fördomars fel. Varje återfall ökar risken för ytterligare flera. Självmordsstatistiken talar sitt tydliga språk.
Tre gånger fler människor omkommer i självmord än i trafik. Och vi har ett trafiksäkerhetsverk.
Depressionens psykiska symtom är glädjelöshet, brist på empati, skuld, ringhetskänsla, självförakt, så kallad psykomotorisk hämning, namnlös skräck och ångest.
Depression är ger ofta minnesstörningar och olika kroppsliga symptom.
Hjärnans signalsystem, har de senaste decennierna blivit mera känd. Ett antal nya läkemedel har konstruerats utifrån den kunskapen. Solomon är inte ensam om att uppskatta detta.
Han påpekar att den rehabilitering man är i behov av är mycket försummad. Man är skakad, kanske skadad, av att ha varit så psykiskt förintad. Och att själva rädslan för återfall kan öka risken för ett sådant.
Kanske har vi förebyggande i sikte. Detta skulle vara ett viktigt steg att minska mänskligt lidande.

Bertil Wik