Hon höll honom i handen när hon dog. "Come soon!" Kom snart! Det var hennes sista ord.

Hon var Victoria, Sveriges drottning. Han var apotekarsonen från Småland, hennes livmedikus och älskade.

Gustaf V fanns inte vid hennes dödsbädd i Villa Svezia i Rom den här aprildagen 1930 då den sjukliga drottningens liv tog slut. Hon ville inte heller att han skulle vara det för hon avskydde honom. Deras äktenskap var i praktiken över. Kungen hade inte bara homosexuella drag, han kände sig också sviken av Victoria som under en av sina otaliga resor, till Egypten i början av 1890-talet, haft en kärleksaffär med sin adjutant, baron Blixen-Finecke.

Drottningen hade uttalat en bestämd önskan om att balsameringen skulle utföras av dr Munthe. Det var, skriver Jangfeldt, hennes sätt att förlänga deras relation bortom döden, ett sista uttryck för den intimitet som präglat deras relation från första början.

1892 blev Axel Munthe kronprinsessans läkare och hennes ressällskap under en resa till Italien. De for till Venedig, de gled fram i gondolen, de höll varandras händer.

Efteråt, på våren 1893, skrev Munthe ett glödande kärleksbrev där graden av de bådas relation kan anas:

"Jag kan inte tro att vi gjorde fel som glömde vilka vi var, att Gud skulle kunna tycka illa om oss stackars människovarelser . . ."

Och Victoria var inte den som saknade talang att uttrycka sig passionerat.

"Åh, hur det värmde mitt hjärta, hur det skrek av glädje av att höra så kärleksfulla ord från Dig älskling", skrev hon när Axel rest till London.

Man kan ana svårigheten att hantera denna glödande passion mellan Sveriges kronprinsessa och senare drottning och världscelebriteten Axel Munthe så att den inte gick överstyr med skandal som resultat.

Det har skrivits flera böcker om Axel Munthe, hans märkliga personlighet och hans extraordinära liv. Men Bengt Jangfeldts "En osalig ande Berättelsen om Axel Munthe" måste nog betraktas som den definitiva biografin över denne en av alla tiders märkligaste smålänningar.

Kärleken mellan Munthe och Victoria hör till det mest spännande men i den omfångsrika boken, närmare 700 sidor, trängs även annat intressant stoff. Här finns så mycket om denne gåtfulle man som aldrig tidigare satts på pränt. Hittills okända dokument och brev gör Jangfeldts bok till lysande läsning.

Munthe var också en lysande man. De besuttnas läkare likaväl som de fattigas vän. Han var författare till en enastående bestseller, "Boken om San Michele", som fortfarande kommer ut i nya upplagor. Han månade om djuren och fick till och med Musselini att förbjuda småfågeljakt på Capri, han var sällskapsmänniska och misantrop, han var skapare av en av världens vackraste privatbostäder, Villa San Michele på Capri.

Munthe var också motsägelsefull. Varm engelskvän, som varnade för Hitler redan i början av 30-talet, men å andra sidan senare skrev fjäskiga brev till Herman Göring, en av Nazitysklands ledande figurer, som han ville överlåta San Michele till. Han fick besök av Göring och skrev servila brev och bjöd in honom om igen om han kunde slita sig fri "för en välförtjänt vila" från sitt "enorma arbete". Men när hans kontakter med Göring blev kända uttalade sig Munthe nedsättande om honom i tyska tidningar.

I juni 1943 landade Axel Munthe på Bromma och trots stora föresatser att återvända till Italien blev det aldrig mer några utlandsvistelser för honom. Han fick en bostad på Stockholms slott där han levde ensam och tillbakadraget. Varje fredag åt han lunch med kungen. De trivdes med att sitta och ha det tråkigt tillsammans, som han uttryckte det.

Någon gång kunde han delta i en slottsmiddag men tillställningar av det slaget tröttade ut honom.

"Asch, de pratar bara om gamla rådjur som de sköt för länge sen", klagade han.

Munthe dog utan sina närmaste vid sin sida. Hustrun Hilda bodde i Lausanne och kom inte hem varken till sjukbädden eller till begravningen.

Vid bisättningen, där utöver sönerna Peter och Malcolm även kungen, kronprinsen och prins Wilhelm var närvarande, lästes Julia von Hausmanns "Så tag nu mina händer". Den psalmen var också drottning Victorias favoritpsalm.

Yngve Andersson