Den ständiga birollen

Den umbärliga

Författare: Sigrid Combüchen

Förlag: Norstedts

Jag tänker hela tiden på Glenn Close när jag läser Sigrid Combüchens biografiska essäbok om skribenten och författaren Ida Bäckmann, jag tänker på haggor och megäror och oberäkneliga subbor, jag tänker på borderlinebrudar med noll impulskontroll. Ida Bäckmann har gått till litteraturhistorien som ful, frigid, konstig, klängig, okvinnlig och gapig. Hon anses ha tvingat sig på både Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf, som båda tyckte hon var en skitjobbig och lynnig drama queen.

Den försmådda är inte att leka med. Den umbärliga slår tillbaka, oftast på ett smaklöst sätt.

Om kvinnor ska göra uppror, finns det regler för hur det bör gå till. Ända in i obehagligheten är det viktigt att behaga. Att bli haggig och bitter rättshaverist funkar sällan om man vill uppnå något som kvinna. Ida Bäckmanns eftermäle är enligt Combüchen den svenska litteraturhistoriens fulaste.

Ingen kunde vara bättre lämpad att granska bilden av Ida Bäckmann än Sigrid Combüchen, en av Sveriges mest språkskickliga författare och kanske den allra smartaste. Combüchen förhåller sig amoraliskt iakttagande utan att fördöma och vågar följa människors mindre smickrande sidor djupt in i psykologin. Att detta behövs när man har med Ida Bäckmann att göra, det är uppenbart. Bäckmann bjuder ut sig som mobboffer genom hela sitt beteende, och det är lätt att trilla dit i nåt slags litteraturhistorisk rovdjursgemenskap. Combüchen försöker istället förstå Bäckmann, utan att idealisera henne, i en vindlande färd genom forskning och brev.

Ida Bäckmann var en självständig kvinna, men det är inte detta som utgör hotet. Det hotfulla ligger i hennes sätt att gå för långt. Hon fattar inte reglerna. När ett läge börjar lukta förnedring, gäller det att snabbt som attan vända ryggen till med värdighet. Ida gör inte det. På många sätt är hon en medberoende praktmasochist, inte minst när hon vårdar och pysslar om den outhärdlige Fröding som hon har haft en ojämställd relation till i många år, främst per brev. Ida som avgudande part, Fröding rätt avmätt. Men Ida följer ändå inte reglerna för kvinnligt martyrskap, hon är för skränig och dessutom manipulativ på ett charmlöst och kontraproduktivt sätt.

Redan som tjugotreåring var Ida Bäckmann självförsörjande. Hon arbetade till en början som skolföreståndare, senare som reporter, reste runt i Sydafrika, Ryssland, Sydamerika, kastade sig ut i äventyrlighetens ovisshet och umbäranden. I femtioårsåldern fick hon för sig att bli hönsfarmare i Närke. Hon skrev också flera böcker, debuterade som författare 1898, trettioett år gammal, med romanen Tantali kval. Hon var polare med många intellektuella, men när hon gav ut boken Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann drog förtalskampanjen igång. Med dagens terminologi, drevet gick i pressen, Idas Frödingbild var falsk. Enligt Combüchen var det den tidsmässiga närheten till Frödings bortgång, nivån på det rus som hans dikt och tragik väckte dessa första år som stärkte avsmaken för Ida – hon anklagades för att ha överdrivit sin närhet till den stora stjärnan och försökt intimisera sig in i hans rampljus.

Alltså: Oavsett om hon var en stalker i livet eller ej, så var hon det i text, och det är helgerån. Exempel från vår tid: Carina Rydbergs Den högsta kasten, Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Kvinnor som skriver den typen av aggressivt förnedrad text blir än idag avfärdade som obalanserat halvgalna. Att med styrka visa fram narcissistiska sår är minst sagt riskabelt.

När Ida några decennier senare skriver Mitt liv med Selma Lagerlöf, får hon manushjälp av kritikern Klara Johansson, som tyckte att Ida rullade sig i tusen oförrätter, gjorde paranoida tolkningar av ord och gester och framför allt inte använde stilens filter utan vräkte fram kakofoniskt direktöversatta känslor i ord.

Den stora behållningen med Combüchens essäbok är, förutom den fördjupade bilden av Ida Bäckmann, insikterna om de stalkernära tillstånden, om de avvisades och umbärligas förtvivlat ensidiga, nästan hatiska förälskelse. Combüchens bok har en undertext av livsvisdom och insikt i gränslösa psyken. Som när hon skriver om stalkern som en person som lägger sig ut för, plåstrar sig på och inte låter sig skakas av, stirrar på föremålet med oseende brunnsögon, ser in i sig själv med ögonen fixerade på offret. Och när stalkern väcker rädsla och avståndstagande, kan det bero på att den erinrar om egna fixa idéer av alla de slag, som man lyckats förtränga och som man hoppas aldrig blev uppenbara för någon annan. De flesta har hål i själen som aldrig kan fyllas.

Combüchen menar att Ida Bäckmann, sin styrka till trots, har gjort sig till biperson i både Frödings och Lagerlöfs liv, istället för att vara huvudperson i sitt eget, en biperson som paradoxalt vill ta kommando i gestaltningen av de berömda.

I bokens baksidestext står det: Biografisk upprättelse är inte att vända på steken. Det räcker med att göra människan till huvudperson i hennes eget liv. Ja, vad händer om starka kvinnor slutar banka sig blodiga mot hopplös kärlek och ger fan i att pjoska med destruktiva karlar?

Combüchens bok är ett underbart bidrag till forskningen om de kvinnliga regelbrottens subversiva potential. Ren uppvigling!