... den optimala pölsan

° Torgny Lindgren

° Pölsan

° Norstedts

Pölsa, kan det verkligen vara något? I egenskap av sörlänning är det lätt att bli tveksam inför titeln på Torgny Lindgrens nya roman, Pölsan. Själv har jag alltid levt i föreställningen om att pölsa är något grått, illaluktande som knappast kvalar in under rubriken mat. Men det dröjer inte många sidor förrän det oformliga köttstycket fångat mitt intresse.

Pölsan visar sig rymma mycket mer än man i förstone kunnat tro.

Berättelsen tar sin början 1947 då en notisskrivare i Västerbotten påbörjar ett stycke till lokaltidningen. En man som nyligen anlänt till bygden misstänks vara identisk med en efterlyst nazist.

Hur det förhåller sig med den saken får dock läsarna aldrig veta, eftersom notisskrivaren just då blir avskedad. Allt han skrivit har varit ren och skär lögn, hävdar chefredaktören. 53 år senare dör redaktören.

Notisskrivaren som 107 år gammal hamnat på ålderdomshem, ser sin chans och återupptar sitt arbete precis där han slutade. Ur hans notis växer den märkliga berättelsen fram om två män på jakt efter livet, kärleken och den optimala pölsan.

Det man främst slås av i Lindgrens roman är hur otroligt välskriven berättelsen är. Här finns inte ett stycke, inte ord som är överflödigt. Inte heller saknas det något. Trots Lindgrens lekfullhet har han total kontroll över texten.

Romanen förefaller vara framställd på samma noggranna, eftertänksamma vis som berättelsens pölsa.

"Det är viktigt att tänka ut en mening innan man skriver ner den", säger notisskrivaren. Den visdomen tycks komma från Lindgren själv.

Precis som i sina tidigare böcker skriver Lindgren i Pölsan en både rik och allmängiltig berättelse, full av udda karaktärer.

Här finns Eva vars make är på sanatorium, Lars, den skönsjungande och därtill tuberkulosimmune läraren, samt Bertil, ett unikum som dyker upp lite varstans och som har två helt identiska kroppshalvor. Texten bubblar av okynne och fantasin förs med varsam hand in i vardagen. Lindgren förmår se storheten i de små tingen och skriver ständigt in vidare betydelser än de vi i förstone ser.

Samtidigt som stilen är kärv flödar den över av symboler. Egensinnig, underfundig och uppfriskande liknar den ingen annan. Så får naturligtvis också pölsan en större betydelse än den uppenbara. Den är en omhuldad maträtt, men får hos Lindgren även svälla ut till metaforiska proportioner. Pölsan blir sinnebilden för livet självt och han skriver: I pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället.

Utan tvivel följer Lindgren sin egen tradition där han ständigt sammanför det vackra med det groteska och det underhållande med det allvarliga. Pölsan framstår som en personlig, tänkvärd och inte minst rolig historia om människan som en ständigt sökande varelse. Och nog är det som han skriver: "Den som en gång gett sig hän åt pölsan blir aldrig mer densamme.".

Therese Johansson